Lär vi oss något av gågna väckelserörelser?

ALLMÄNT. ”Hur 1700-talets pingstväckelse började och slutade”, är titeln på en bok som jag har. Jag har under årtiondenas lopp sett många ”väckelser” både börja och sluta.

Det har intresserat mig kolossalt, inte bara hur de började, men också varför de varade så kort tid. Och jag har frågat mig; är vi villiga att lära av gångna rörelser, vad de gjorde rätt och vad de gjorde fel? Jag vill i det följande kortfattat, skissartat redovisa mina iaktagelser. Begrunda och bedöm!

1. 1700-TALETS PINGSTVÄCKELSELIKNANDE VÄCKELSEVÅG. Denna väckelse var en stark andlig våg, men enligt bokens författare förstod inte väckelsens bärare betydelsen av den organiserade lokalförsamlingen, för att bevara och föra väckelsens våg vidare.

Här har vi konflikten mellan begreppen; den lokala församlingen och den universella församlingen. Den osynliga församlingen är den universella, den synliga församlingen, den lokala församlingen är församlingens synliga representant på orten. Och porten till den synliga församlingen är den synliga handlingen vattendopet. Den osynliga församlingen får vi kontakt med genom hjärtats tro på Jesus. Men Gud är inte så andlig som vi ibland tycks vara. Han anser att det också behövs en organiserad synlig lokalförsamling.

2. DEN WALES´ISKA VÄCKELSEN. Det var en mycket stark väckelse som i början på 1900-talet på mycket kort tid förde över hundratusen in i Guds rike i denna lilla del av Stor-Britannien. Men den pågick endast en kort tid. Varför den slutade så snart har varit föremål för många studier. Någon har menat att det berodde på att man föraktade grundlig bibelundervisning, det skulle bara vara ”spontana friska vittnesbörd” (Jfr med den Brasilianska väckelsen där man satsat starkt på bibelundervisning). Någon har trott att väckelsens synliga redskap Evan Roberts, körde för hårt så han blev både psykiskt och fysiskt slutkörd (Jesus sa till sina lärjungar;”vila er lite” Mark.6:31).

Markku Koivisto som verkar ha studerat denna väckelse mycket grundligt, redovisar i sin bok ”ELÄN HERÄTYKSESSÄ”, i sista kapitlet vad han tror var en orsak till att den väckelsen slutade. I sin trötthet flyttade Evan Roberts till ett hem där han skulle bli omskött. Frun i huset Jessie Penn-Lewis, var en viljestark kvinna som trodde sig veta hur väckelsen skulle styras och som gärna ville rida på väckelsens våg och få personligt inflytande. Evan Roberts var tydligen för svag för att kunna stå emot detta inflytande. Han levde många år efter detta men blev aldrig mera det väckelsens redskap han en gång varit.

3. FÖRNYELSEVÄCKELSEN 1949 – 1950. Många nulevande i våra församlingar har aldrig upplevat andlig väckelse. De känner till andlig verksamhet, med evangelisation där några kommer till tro, och bra så. Men i denna förnyelseväckelse upplevde vi en liten glimt av ”andlig väckelse”. Anden talade direkt till människor, på olika sätt. En ung 23-årig evangelistbroder Algot Niklasson fyllde bl.a. den stora Filafelfiakyrkan i Stockholm gång på gång.. Visst var endel kritiska mot väckelsen. Men så länge väckelsen hade vind i seglen ”låg man lågt”. Men när ledarna gjorde misstag i sin trötthet, skötte man inte om att de fick lite vila, utan utnyttjade misstagen för att kunna angripa väckelsen. Det är farligt att börja skarva i Andens kraft med ”köttkraft”.

4. MARANATAVÄCKELSEN. I förnyelseväckelsens kölvatten fanns det en längtan efter förnyelse och väckelse. För flera syntes Maranataväckelsen motsvara detta behov, och skulle väl ha gjort det om inte endel osunda drag kommit med. Jag läste på den tiden en artikelserie av Arne Imsen i hans tidning, under rubriken; VAD KUNNA VI LÄRA AV ANDRA KRISTNA? Och summan av kardemumman var: Ingenting! De hade allting fel. En sådan självöverskattning kan ju inte sluta så bra.

5. DEN KARISMATISKA VÅGEN, som kom sedan representerades av stora karismatiska ekumeniska konferenser. Många fick då möta Gud på ett särskilt sätt och de har sedan fått verka till stor välsignelse i många år. Men den karismatiska vågen fortsatte inte med samma styrka.

Låt mig redovisa ett par iaktagelser. Endel blev så entusiastiska över denna Andens kärleksvåg att de ville slopa alla skillnaderna i läran och bara vara ett. Man tenderade att ge åt den biblisk läran en underordnad betydelse. Men den krismatiska Anden är kärlekens ande. Den trampar inte en annans tro och övertygelse under fötterna. Men man är villig att sammarbeta på alla de punkter där man kan göra det utan att såra den andres samvete.

En del kände väl även sina maktpositioner hotade av oberäkneliga Helige Anden.

6. TORONTOVÄCKELSEN. Alla minns vi rapporterna om de mäktiga väckelsemötena i väckelseförsamlingen i Toronto. Nyligen läste jag om en grupp troende som var på turistresa i Canada. De beslöt sig för att även fara och besöka den mäktiga väckelseförsamlingen i Toronto. Döm om deras besvikelse när de fann att det nästan inte fanns någonting kvar av den väckelsen. Jag frågar mig, varför?

Jag hörde Toronto-predikanten Mark DuPont vid ett tillfälle i Helsingfors. Jag förvånades över hans ensidiga betoning av Gudsmöten där man sparkar och skriker och bl.a. ryter som ett lejon. Han plockade fram detta som speciella tecken på andlighet. Jag vill strax betona att jag anser att man i kärlek skall ha fördrag med människor som i sin nöd möter Gud och bär sig ltet konstigt åt. Men betona sådana ytterlighetsföreteelser som något speciellt andligt och sätta dem i centrum, har nog sin slagsida. Vi behöver nog alltid likt Paulus ha Jesus Kristus och Honom som korsfäst i centrum, 1 Kor.2: 2.

7. PENSAKOLAVÄCKELSEN. Hur fröjdade vi oss inte när vi hörde om de skaror som blev frälsta i den väckelsen. Men i dag är det bara en spillra kvar av den väckelsevågen. Och vi frågar, varför?

En tydlig orsak tycks vara konflikter mellan väckelsens ledare. Bibelskolledaren blev avsatt och startade en egen bibelskola vid sidan om. Nu har även föreståndaren sagt upp sig och flyttat. Det finns en fara när Gud sänder väckelse ”av nåd som svar på bön”, att ledarna börjar känna sig som experter på väckelse. ”Vi (jag) kan det här! Låt oss tala om för er hur det skall vara.” Jag har svårt att se att det kan bli en sådan konflikt mellan väckelsens ledare, om man inte har glidit bort från den sanna ödmjukheten.

Charles Finney, som i årtionden ända till sin död, var en stark väckelseledare i Amerika, sa så här: DEN SOM INTE MINST VAR FJORTONDE DAG UPPLEVER FÖRNYAD FÖRKROSSELSE, BLIR OBRUKBAR FÖR GUD I VÄCKELSER.

Begrunda och kommentera gärna detta!