Morgonpendlarens vardag, del 1: Att åka buss till skolan

I yngre år, när jag studerade vid Tekniska lekskolan i Otnäs, brukade jag åka buss till skolan från Grankulla, där jag härbärgerade i mitt studieresidens på generösa 14 kvadratmeter. Väsentligt i sammanhanget är att jag råkar tillhöra den kategori av människor, som ständigt kommer i sista minuten och har svårt att passa tider. Dessutom är det här med morgnar, speciellt tidiga sådana, definitivt inte någon av mina starka sidor. Kombinationen av dessa egenskaper blev, när det begav sig, ödesdiger eller låt oss säga åtminstone smått besvärande. Varenda arma morgon, då jag skulle ta apostlahästarna för att tillryggalägga sträckan på en knapp kilometer mellan studieresidenset och busshållplatsen i Grankulla, fick jag nämligen lägga på några extra kol för att hinna med bussen. Nu talar vi dessvärre inte om någon lätt joggning till busshållplatsen utan om en regelrätt språngmarsch i formidabel kapplöpningsfart.

Med tiden blev jag allt bättre på att optimera den här morgonspurten, det vill säga ligga och dra mig i min sköna säng så länge som bara möjligt och ändå hinna fram till busshållplatsen en hästlängd före bussen. Det var sist och slutligen ganska sällan som jag förlorade loppet och därmed missade bussen, men så har jag ju tack och lov också tränat en hel del löpning i mitt lilla liv.

Själva bussfärden var sedan ett kapitel för sig. Vanligtvis var det trångt i bussen och allt som oftast var det enda alternativet att andfådd, våt och drypande av svett slå sig ner bredvid någon välparfymerad dam, som sedan satt där och höjde på ögonbrynen, rynkade på näsan och gav mig förebrående blickar. Där satt jag alltså i allmänhet och skämdes, samtidigt som jag knäppte fast skjortan, inmundigade frukosten färdigt och i övrigt fortsatte att avklara morgonbestyren.

Är detta då hela den makabra sanningen i fallet? Nej, ty jag har fortfarande inte förtäljt att jag dessutom släpade på en attachéportfölj under dessa regelbundna språngmarscher i arla morgonstund. Just det, en attachéportfölj och intet mindre. Finns det någonting mera otympligt att bära omkring på? Portföljen med en tomvikt på fem kilogram hade någon välmenande anförvant för övrigt köpt som studentgåva åt mig. Jag fattade direkt tycke för otyget och gick på den tiden och inbillade mig att det såg stiligt och professionellt ut att bära omkring på en sådan där portfölj, ja till och med att det såg stiligt och professionellt ut att i bästa kapplöpningsfart springa till bussen med en sådan i handen. Hur erbarmligt korkad får man egentligen bli? Inte ens när portföljen en vacker dag flög upp på vid gavel, när jag skulle stiga av den där beryktade morgonbussen, insåg jag hur totalt otymplig och opraktisk den var - detta trots att innehållet spreds ut över hela bussen, vars otåliga chaufför och övriga väntande passagerare, däribland de välparfymerade damerna, fick följa med mina desperata försök att snabbt samla ihop mina ägodelar från bussgolvet.

Men Guds nåd är stor och en vacker dag lät han i sin outgrundliga godhet portföljens låsningsmekanism gå sönder, så att hela mackapären med ens blev obrukbar. När det begav sig, insåg jag naturligtvis inte välsignelsen i det hela, utan kände mig mer än en smula uppgiven och moloken, samtidigt som jag på allvar funderade på att inhandla en ny portfölj. Motvilligt fann jag mig dock till slut i den lott som Gud själv i sin allmakt hade beskärt mig och började därmed i stället gå omkring med en skolryggsäck på ryggen, likt vilken vanlig parvel som helst, som jag i mitt oförstånd upplevde det. Eller rättare sagt inte gå omkring utan springa till bussen förstås.

Sakta men säkert började jag emellertid inse de överväldigande fördelarna med en ryggsäck i jämförelse med en tung och otymplig portfölj. Nu på äldre dagar har jag slutligen mognat till insikten om att man snarast är i behov av vård, om man frivilligt väljer att springa omkring med sådan där portfölj. Den enda nackdelen med en ryggsäck är egentligen att man svettas extra mycket på ryggen, när man för brinnkära livet springer till busshållplatsen med en sådan på ryggen. Tillvaron för de där välparfymerade damerna, som brukade åka med morgonbussen, måste med andra ord ha blivit ännu mera odräglig i och med att portföljen falerade.

Guds nåd är emellertid större än vi någonsin kan förnimma och en vacker dag förbarmade han sig över de där välparfymerade damerna också. Efter fyra års idoga studier blev jag nämligen färdig och omgående skickad på utlandskommendering till England. Det var därmed slut på epoken i Grankulla och sålunda också på den dagliga kapplöpningen från studieresidenset till busshållplatsen. De där välparfymerade damerna njuter antagligen än i denna dag av den förbättrade luftkvaliteten på busslinjen i fråga, förmodar jag. Slutet gott, allting gott, kan man väl säga.

Lärdomen av denna i övrigt ganska innehållslösa artikel är helt klart att bussen är ett tämligen olämpligt fortskaffningsmedel för den stressade morgonpendlaren, speciellt i kombination med en tung och otymplig attachéportfölj. Rekommendationen blir därför: åk helst inte buss till skolan eller till jobbet (om du inte råkar vara en välparfymerad dam förstås), men om du ändå i din envishet väljer att göra så, så släpa då för Guds skull åtminstone inte med dig någon portfölj.

Här är det dags att sätta punkt, men du som mot förmodan har hängt med så här långt, kan nu med fördel förflytta din korpulenta lekamen till följande avsnitt i denna artikelserie, i vilket vi granskar livet efter flytten till Anglosaxien och söker svar på frågan huruvida trampvelocipeden kan erbjuda ett bättre alternativ än bussen för gemene stressade morgonpendlare.