Peru har nämligen tre helt olika regioner, både med avseende på kultur, traditioner, klimat och dialeker: kusten, bergen (Anderna) och djungeln. De har mycket levande indiankultur, gästvänlighet, lättsam mentalitet, förmåga att skratta lika mycket åt samma skämt minst 5 gånger, solsken, svett, insekter, frukter, marknader, motokars (motorcyklar med tre hjul och ett säte där bak), ris&kyckling, lamor och jo, en hel del panflöjter och bananer också.
Jag reste först runt i södra och mellersta Peru, till bland annat Cuzco, Machu Picchu, Arequipa och Lima. Sedan spenderade jag 3 veckor i norra Perus djungel, i regionen San Martín. Jag och en grupp på nio andra studerande från Sverige åkte nämligen dit på ett kulturutbyte med temat hållbar utveckling. Vi hade en mottagande grupp på nio peruaner som gjorde allt för att göra vår resa lyckad. De hade planerat ett program med många intressanta studiebesök. Det var en stor stolthet för dem att vara med i utbytet, för de var noggrannt utvalda eftersom det här är det enda internationella utbytet i en stad på 120000 invånare. Nästan ingen hade rest utanför regionen. Det var helt fantastiskt att uppleva all kultur, vi vet inte hur vi skall kunna återgälda det men vi ska göra ett försök i augusti då de kommer till Norden.
Mycket var annorlunda i Peru då man jämför med vårt trygga men på många sätt onaturliga levnadssätt här i Finland och Sverige. Bekvämligheterna var få, men jag saknade dem inte! På något sätt var det skönt att sänka standarden, och märka att det går utmärkt att leva i hus med jordgolv, konstant vara svettig och smutsig, och vakna då grannens tupp tycker att det är morgon. Man koncentrerar sig liksom på annat viktigare i livet då. I och för sig är det enkelt att romantisera, jag fick ju hela tiden god mat och ständig uppassning. Hur som helst så var nog min bästa stund under resan när vi satt runt ett skrangligt bord i ett hus med knöligt jordgolv hemma hos en rynkig tjock gammal glad tant i en liten liten stad avlägset ute i djungeln. Tantens sonson var en av de peruanska gruppmedlemmarna och han satt där och berättade urgamla fängslande sägner och legender från regionen medan vi andäktiga satt och lyssnade och vissa drack kaffe som tanten själv odlat och rostat. Livet är så fint.
Jag rekommenderar såklart att åka till Peru, men jag måste säga att veckorna då vi bodde hemma hos familjer i Tarapoto på alla sätt överträffade veckan då vi reste runt i den södra delen av landet till de typiska turistdestinationerna. Visst såg vi fantastiskt vackra ställen, men det betyder ju ganska lite jämfört med att få vänner ur en så annorlunda kultur, som sedan kan visa upp skatterna ur deras värld.