Jag är så glad över att bara få vara mig själv

ALLMÄNT. Skrev denna enkla dikt ikväll, den handlar om hur jag upplever att samhället förvrängt vår syn på mannen.

Vi lever i en värld som styrs av marknadskrafter, som försöker forma oss så vi alla passar in i ett lämpligt fack. Styra våra tankar och ge en enkel förklaring på det mest komplexa som finns, människan.

Men jag vägrar,

jag passar minsan inte in i något fack.

Jag är så glad över att bara få vara mig själv,

det e ju trots allt det jag kan allra bäst.

***

Snälla, sluta, jag ber dig.

Sluta tro att allt jag säger är för att locka dig i säng,

sluta tro att varje gång jag blinkar åt ditt håll klär jag av dig med blicken. Sluta tro att hela jag är en enkel urtidsmänniska med blott artens fortlevnad som styr mitt inre kosmos.

Jag blir så trött,

av att ständigt uppleva mig vara ett offer för samhällets sexideal. Placeras in i facket, "män".

Det finns så mycket mer,

bortom världens vridna idé att sex och pengar är liktydigt med lycka.

Jag vill så mycket mer därtill,

bli sedd som en man med ambitioner,

kraft och styrka att förvalta vad mig givits.

En som gråter när jag är svag,

som misslyckas och kämpar,

men som kommer igen.

En kapabel familje fader,

en broder,

en vän,

en älskare,

en drömmare,

en glädje spridare...

Jag vill få vara precis den jag är.

Låter du mig det?

Tomas Mattsson 13.6.2008