Kärlek som gör ont och varför?

ALLMÄNT. Jag tänker.. jag tänker för mycket emellanåt.. idag på lektionstid skrev jag följande dikt..

Det finns vissa personliga drag och upplevelser i den men,

den riktar sig inte till någon viss person utan är mest ett sätt att försöka uttrycka känslor som jag vet att många av oss bär på. Saker som vi inte berättar för någon..

"Jag såg det i dina ögon redan den första gången.

Din stelfrusna blick sände en kall kår genom hela min kropp.

Jag visste vad som skulle hända men

jag lät mig förföras av din charm.

Dina vackra mjuka ord,

din lätta hand mot min kind,

smekfulla viskningar trollband mig att tro..

Jag trodde.

Jag trodde så på dig.

Jag ville,

ville så gärna förföras,

uppslukas av dig.

Jag lät dig..

Jag släppte in dig..

Jag gav dig det bästa av mig själv.

Öppnade mitt inre..

Du fick se mina slutna rum.

Den första gång du slog mig,

förstod jag direkt..

Den kalla kår som funnits dold i mitt hjärta,

den rädslan,

den oron,

blev sann.

Nu slår du mig igen.

Det gör ont men,

jag gråter inte längre.

Jag unnar dig inte det.

Du är inte ens värd mina tårar.

En dag.

Den dagen bara måste komma..

Skall jag slå mig fri..

Den dagen skall

hela världen få veta.

Få veta,

få höra och se.

Den dagen skall själva himlen

göra uppror mot dig.

Hur kan jag ännu älska dig..

Trots alla mina tårar?

Det måste ju vara nåt fel på mig?!"

Tomas Mattsson 10.1.2007

Många människor känner precis så där tror jag..

Gränsen mellan hat och kärlek. Mellan lycka och olycka är hårfin.

Att älska någon som gör mig illa.

Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att fortsätta orka i en värld av mörker?

Svaret är inte självklart för någon.

Själv fann jag Herren..

Han stod där med öppen famn och lät mig gråta ut..

Han gav mig en ny chans..

Han väntar också på dig..

Med öppen famn..

Dikten finns också på www.bloggen.fi/mattsson