Tom Cruise och äran

KOLUMN. Tom Cruise – ja, alltså han, skådespelaren – talar i en intervju angående filmen “Den siste samurajen” om saker som han som pappa vill lära sin son. Eller kanske värderingar, snarare. Och jag kan inte annat än tänka ”wow”. (Vilket man kanske inte tänkte när man såg honom hoppa upp och ner i soffan på Oprah.)

Även Tom Cruise har kvaliteter. Han talar i intervjun om sin fascination över samurajkulturen, över ord och begrepp som tycks vara förpassade till en svunnen tid och en annan värld. Det är ord som jag måste slå upp i en ordbok så att jag ska vara riktigt säker på att jag vet vad de betyder.

Han talar till exempel om ära – ett centralt begrepp i samurajkulturen. Samurajerna dör för äran. Äran får dem att alltid göra sitt yttersta och att alltid ge sitt bästa för den herre de tjänar. De tränar sin karaktär och de tränar med sitt svärd – intill precision och fullkomlighet. Allt för äran.

Någon berättade för mig att Drottning Silvia sagt att hon genom sina vackra kläder ärar en tillställning eller fest. Hennes kläder ger en särskild glans till det sammanhang hon rör sig i – hennes värdighet erkänner värdet på högtiden.

För några år sedan gifte sig en av mina godaste vänner i Kalifornien. Det var bara ett medelstort bröllop med 300 gäster, meddelade hon mig. Hon berättade också att hon och hennes blivande man gärna ville ära några av sina närmaste vänner på bröllopet. Hon skulle ha fem bride’s maids (bl.a. systern och bästa barndomsväninnan), men hon skulle också ha sju stycken ”friends of the bride” – av vilka hon ville att jag skulle vara en. Jag förstod inte riktigt då, måste jag erkänna, varför jag skulle stå där på sidan, i en klänning som min vän hade valt ut, utan någon särskild uppgift. Men senare har jag kommit att uppskatta gesten, för den betydde ju faktiskt att jag var en särskild vän. Hon ärade mig genom denna handling. Jag känner mig hedrad. Uppskattad. Speciell. Utvald. Värdefull.

I mitt frikyrkliga sammanhang när jag var liten, sjöng man ofta i en sång så här: ”Det är Gud som all ära ska, bara han ska ha äran för sitt verk. Ingen människa på jord får ta åt sig äran själv, för det är Gud som all ära ska ha.”

Och så är det ju i slutändan. Han har skapat oss. Han är den förste och den siste. Det är ganska lite som en människa egentligen kan ta åt sig äran för.

Men så ser jag på ”Den siste samurajen” och kan inte hjälpa att jag känner att det finns något djupt bibliskt och gudomligt där – i den kultur där ”ära” (eller ”heder”) är ett nyckelbegrepp. Och det är ju faktiskt skillnad på att själv ta åt sig ära eller att ta emot ära då någon ger det. För det är väl också viktigt? Jag vet inte om du någon gång har gett en present eller kanske en komplimang, eller sagt ”tack” till någon, och den personen bara avfärdar din gest. Det är faktiskt en hemsk känsla. Och faktum är att Bibeln i allra högsta grad uppmanar oss att ”ära varandra”.

”Hedra alla, älska era trosbröder, frukta Gud och ära kejsaren.” (1 Pet. 2:17)

”Hedra din far och din mor” (Ef. 6:2)

”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.” (Rom. 12:10)

Hur ärar du de som är viktiga för dig?

En annan fråga som jag också tycker är viktig är: hur ärar vi varandra i församlingen? Finns det ännu dygder (trohet, lojalitet, givande, tjänande, tålamod, integritet, vänlighet, ödmjukhet, medkänsla, flit, ärlighet osv.) som är ärevördiga? …som förtjänar något slags tecken på att vi värdesätter dem? Finns det överhuvudtaget en ”ära” att kämpa för – att göra sitt yttersta för?