Locken

En vän minns

ALLMÄNT. Här följer en berättelse om hur Gud är god. I den idylliska staden Jakobstad bodde två flickor vid namn Ann-Sofie och Veronica.

De bodde inte särskilt långt ifrån varandra och Ann-Sofie och hennes storasyster Lotta brukade cykla förbi Veronicas hem titt som tätt.

En dag hade då 10-11-åriga Ann-Sofie det så tråkigt. Då föreslog Lotta att hon skulle ta kontakt med flickan som jämt går med sin dockvagn på cykelvägen. Det gjorde Ann-Sofie. När Veronica var hemma hos sin vän ringde det på dörren. Där stod söta Ann-Sofie med det där håret som är få förunnat. Det var mörkt, midjelångt och hade prinsesslockar. Föga visste flickorna då att de delade samma kristna tro. Även Lotta kom med in i bilden och Veronica hade fått två fantastiska vänner.

Med en kär barndomsvän delar man minnena från igår, glädjen av idag och hoppet för imorgon. Det har Veronica så många gånger fått erfara. Senast i söndags i gemenskapen med Ann-Sofie. Det var en sådan dag då skratten bara ville gång efter gång välla fram. Men en stunds allvar inföll sig mellan skratten. Med en suck tog Veronica fram från skrivbordslådan en blond prinsesslock. Den locken har Veronicas mor sparat. Nu kunde Veronica inte annat än konstatera att allting är förgängligt. Att erinra sig hurudan buske till huvudprydnad som klipptes fram när lockarna föll har inte gjort saken bättre. Men i söndags fanns Ann-Sofie där som tröst. Tack Ann-Sofie!