What if I stumble

ALLMÄNT. Mickelsson.net vill hedra den kristna brodern och skidaren Mika Myllylä som föll och inte riktigt reste sig upp igen. Vi känner alla stor sorg, men vad gjorde vi för att hjälpa honom?

Kvällstidningarna har i Finland både berättat om Mikas tro och om hans fall. Om hans upprepade fall. För två veckor sedan berättade en vän hur sorgset det var när han kunnat se Mika sniffa ur en påse mitt framför ögonen på barn i Karleby centrum.

Idag står det på Wikipedia att Mika Myllylä hittades död i sitt hem och polisen att misstänker inget brott.

Uskon, että Jumala tahtoi näin kohdallani käyvän. Sydämeni pohjasta haluan pyytää virhettäni anteeksi Suomen kansalta ja koko urheilevalta maailmalta. Samalla esitän nöyrät kiitokseni kaikille tukijoilleni vuosien varrelta. Te olette perheeni ohella auttaneet minua jaksamaan.

I sitt testamente från 6.3 2001, alltså efter att han blivit fälld för dopning i Lahtis, skrev Mika bl a följande:

Uskon, että Jumala tahtoi näin kohdallani käyvän. Sydämeni pohjasta haluan pyytää virhettäni anteeksi Suomen kansalta ja koko urheilevalta maailmalta. Samalla esitän nöyrät kiitokseni kaikille tukijoilleni vuosien varrelta. Te olette perheeni ohella auttaneet minua jaksamaan.

Nyt jos koskaan tuki on tarpeen. Urheilu antoi minulle paljon, paljon se myöskin otti. Nyt ei ole enää kiire. Taistelu on ohi. On aika uuden elämän. Kauan sitten, kun pienenä poikana Tervanevalle ensimmäisen kerran jalkani upotin, alkoi elämässäni suuri seikkailu, josta tuli loputon tuska. Vajosin ja nousin, yhä uudestaan ja uudestaan. Tuhannet litrat hikeä ja kyyneleitä saivat nyt surun sävyt. Sieltä ammensin myös vahvuuden, jonka avulla selviän tästäkin vastoinkäymisestä.

Han bad om stöd, att han mer än någonsin behöver stöd. Han skriver om hur han steg upp och sjönk ner, om och om igen. Jag vet inte vad som sedan hände med stödet efter detta, annat än att han sjönk djupare i rusmedelträsket.

Jag vet inte heller om han var församlingsaktiv, eller om han kände att han inte var välkommen men här kommer min uppmaning: Ingen skall behöva känna sig ovälkommen i en församlingsgemenskap oberoende av bakgrund.

Rubriken hänvisar till DC Talks låt med samma namn som handlar om att vad händer om man faller och gör alla till åtlöje? Kommer kärleken ändå att fortsätta när man kryper istället för att vandra?