MVV 2006-2007

ALLMÄNT. 70 år av Midvintervecka (av vilka endast 4.3% jag tagit del av) och det fortsätter att dra folk. Jag frågar mig själv ständigt hur man kan vilja missa de fem dagar av undervisning, gemenskap och NYÅRET på MVV. Jag kan inte annat än hålla med de som säger att MVV är det bästa sättet att avsluta det gamla året och börja ett nytt år med Herren! Ni som inte var där skulle bara veta vad ni gick miste om!

Ända sedan jag var gammal nog att delta i MVV har det varit en självklarhet att jag ska vara där (förutom en gång då jag firade nyår på ett flygplan), oberoende av vilka resor till andra sidan jorden som har erbjudits.

Detta år var det, för mig, helt suveränt. Mycket har hänt mig under året 2006 och det var dags att samla ihop och tänka igenom allt. Allt som hänt under 2006 var inte positivt, men mycket kan jag se tillbaka på och förundra mig över; hur Gud inte är en död gud. Under dagarna 27.12.2006-1.1.2007 fick vi på MVV erfara en mäktig undervisning som även jag begrep(!), eftersom info ofta för mig far in genom ena örat, ekar i huvudet lite och flyger ut igen. Dock, i år var det helt som om predikanterna (Kenneth Witick, Lilian Lytz och Olle Rosenqvist) talade direkt till mig, för det jag fick höra har förändrat sättet jag vill leva på. Bland annat talade Lilian om tron som en skola och förklarade in i minsta detalj om ”klassrummen” vi befinner/kommer att befinna oss i och plötsligt aha-ade det i mig.

Olle predikade om stegen vi måste ta i livet, att även när vi nått högre på livets trappsteg så måste vi kunna stiga ner igen bland annat för att de som befinner sig på trappsteg ett skall kunna ta sig upp. Olle beskrev rent konkret att om man inte skulle klara av att skura toaletter så skulle man aldrig kunna åta sig ledarskap. Även om konceptet har funnits i mitt undermedvetande så upplevde jag att jag för första gången kunde gripa tag om det.

Halvvägs genom MVV så bestämde jag mig -sa till Gud- att nu får det bli en förändring och slut med flyendet från det jag måste göra i mitt eget liv, före det kan hända mera. Det jag gjorde, gjorde jag nästan i blindo, utan att veta vart det skulle leda, men efter det hela så lättade det så hastigt att det nog smärtade en aning. Min fokus blev ånyo Gud, vilket inte varit så det senaste halvåret, trots att Gud hela tiden gjort något jag inte förtjänat. Plötsligt fattade jag varför jag länge hört Gud säga till mig det ena och det andra, och varför man måste lyda sådant.

En stor del av det som gjorde MVV 2006-2007 så speciellt för mig var att jag var med i lovsångskören (en av intressegrupperna). Som jag sa i vittnesbörden på sista mötet: Jag har personen/personerna att tacka som inte befann sig på plats, nämligen ledaren för digitalvideo intressegruppen. Jag valde att att gå med i lovsångskören, där jag var den enda registrerade killen, och ändå var det förunderligt lugnt; det kändes inte alls pinsamt. Jag hade inte ens tänkt tanken på att jag för det mesta var den enda killen i kören, före en grabb kom och berättade för mig att han tycker det är strongt att jag vågar vara med. Dessutom, jag ogillar speciellt mycket att stå framför mycket människor, men se, när Jesus finns nära så glömmer man allt det och nervositet är ett minne blott. Jag tänkte inte ens tanken på att känna mig fånig där jag stod och hoppade och viftade som en tok. Det var i lovsången framför alla (inte i bänkraden) som jag fann största friden och glädjen under hela MVV. Lovsång har aldrig känts så starkt som en bön före nu. Och de som var med mig ofta under fritid såväl som på samlingar vet att jag hade svårt att sitta stilla, och vet ni varför? Det var ren glädje. Det gick inte att sitta eller stå stilla! Ajjo, det var jag som stod och hostade (i kören) mellan sångerna under lovsången. Nej, men det var underligt, för min röst borde ha varit helt borta eftersom jag varit ordentligt förkyld precis före MVV, och trots detta fann jag mig överrösta många –utan att förstöra rösten.

Till sist vill jag tacka för en härlig nyårsafton... Glädjen i luften, lovsångerna, allt hopp och skutt (jag har sjuka muskler fortfarande), ballonger, 100 meter aluminiumfolie som KBG (Kristliga Beväringsgruppen) hade rivit till konfetti, kramkalaset där massor jag kände och inte kände fick en nyårskram. Den dagen det inte mer erbjuds ett nyår på MVV så... så... ska Bjarne få höra! :)

Ps. Tack Elna och gänget (+Farmors Mössa), som gjorde varje morgon till ett gapflabb! I'll miss them. Ds.