cyklar

Den stora käften - Vi skall tänka oss för vad vi säger

KOLUMN. Vår mun är ett farligt vapen. Med den kan vi inte bara ställa till med skada för andra utan även för oss själva. Vi missförstår och missförstås ofta. Jag fortsätter tankarna och spekulationerna från mitt förra inlägg.

Jag tror personligen att vi alla får se oss i spegeln då det gäller saker vi säger och hur vi säger saker och ting till varandra. Tänk att få några ord ur vår mun kan såra. Några få ord ur vår mun kan ställa till det för oss. Några få ord ur vår mun kan skada någon annan. Varför kan inte alla tänka först och tala sedan? Ibland kan vi förstås säga saker i misstag, vi kan säga saker i vår frustration. Det kan även hända att den vi talar till inte riktigt förstår vad vi säger eller menar och ännu ett missförstånd är ett faktum. Ja, med vår mun kan vi ställa till med mycket som lika väl kunde ha varit ogjort. Även vi själva missförstår och misstolkar det någon säger till oss!

Varför har det då blivit så här? Jag tänker inte spekulera i orsaker utan jag tar upp ett faktum som jag tror vi alla känner igen oss i. Däremot kan jag försöka upplysa och vittna om hur jag har fått hjälp med att tygla min tunga och hur jag sakta men säkert lär mig att tänka mig för innan jag öppnar min mun.

Först och främst har jag åtskilliga gånger fått stå offer för min egen stora och glappa käft. Till exempel gånger då saker och ting inte gått som planerat eller som jag hade tänkt mig, ja, då har jag tagit till munnen för att försvara mig. Kanske till och med för att slå tillbaka. Det har ju även hänt att det inte varit munnen utan något som fingrarna skrivit, till exempel här i bloggarnas stora värld där kroppsspråk och ögonkontakt inte finns med. Vi har säkert alla hört eller läst i Bibeln att vi skall vända andra kinden till. Lättare sagt än gjort men om man intalar sig själv att försöka göra ändring och ber till Gud att Han skall hjälpa oss att ändras, låta Honom förvandla oss, då får vi med stor sannolikhet se resultat. Detta har faktiskt varit ett av mina större problem trots att jag är kristen och härligt frälst. Jag har även stött på andra kristna som har samma problem, ja, så gott som alla lider av detta fenomen. Dock inte bara kristna utan alla. Vi har alla garanterat någon gång sagt någonting som vi kunde ha lämnat osagt, eller hur?

Då vi läser följande verser i Jakobs brev så upplyser ordet oss där om en mun som både välsignar och förbannar. Detta skrämmer mig! Det betyder ju att vi alla i viss mån är någon form av hycklare, även jag. Det vill jag inte vara utan jag vill låta Gud förvandla mig från dag till dag. Det är den enda rätta vägen att gå. Jesus själv sade; Jag är vägen, sanningen och livet. (Joh 14:6)

Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder.  Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.

Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten. (Jakob 3:1-12)

Jag har flera gånger fått lära mig av mina misstag. Trots att jag har sagt att jag skall göra bättring så är käften snabbare än hjärtat. Då vi blir sårade, kränkta eller anklagade, då bränner köttet vid och käften öppnas. I slutändan sårar det bara mig själv och gång på gång har jag fått säga till mig själv; tänk om jag kunde ha lämnat det där osagt. Det har nog blivit något fel sedan skapelsen. Vi har ju fått två öron och en mun, inte två munnar och ett öra. Vi skall lyssna mer än prata och fram för allt tänka på vad vi säger. I alla fall jag!