Gud Den Oförutsägbare

KOLUMN. Hästar skrämmer mig. Seriöst - vem kan veta vad som rör sig i skallen på en häst? Är det kanske därför som de fascinerar mig så mycket? För det gör de. Och jag måste stanna och titta. Speciellt på polishästarna. Jag stannar och jag stirrar. Jag insuper deras enorma storlek och obeskrivliga skönhet. Och inom mig sprider sig en känsla som jag inte riktigt kan hitta vare sig ett adjektiv eller substantiv för.

Men jag är rädd. För några år sedan tog jag ridlektioner för att komma över rädslan. Vet inte om det lyckades, men fascinationen finns där ännu.

Några gånger har Gud valt att tala till mig genom just - hästar. Det är ju faktiskt helt bibliskt, kommer jag på nu. (Se t.ex. 4 Mos. 22 eller Höga Visan 1:9.)

I slutet på förra sommaren höll jag på att städa ur vårt hus på landet för att göra det i ordning för vintern när jag plötsligt får se fyra hästar komma galopperande genom havreåkern nedanför huset. Lite längre bort stod ägarna i hagen med en häst och tittade förtvivlat bort på de andra som sprang runt, runt i havreåkern. Själv släppte jag allt jag hade för händer - inte för att hjälpa ägarna utan för att fascinerat se på hästarna. Igen fylldes jag av den där sällsamma känslan. De där hästarna var verkligen fria och de var glada. Två gånger lät de sig infångas. Som för att säga: vi är här av egen fri vilja, men om vi vill springa fritt så kan vi.

Sedan var det som om Gud talade. Det var som att han sa: "Så där vill jag ha dig, fritt springande som de där hästarna. Jag skapade dig för frihet." ...som att de där hästarna uttryckte något av det som Han är. Stor (ryms inte i en låda). Stark. Vacker. Fri (kan inte hållas i lådan). Respektinbjudande. Omöjlig att sätta betsel på och styras.

Jag vet att det kan verka kontroversiellt, men jag fick en känsla av att den där inhägnade hagen var en bild av kyrkan. Eller kanske religionen. Eller vad som helst som lägger ok på oss, allt som sätter regler och lagar före Guds Ande.

Men regler och lagar finns ju till för vår trygghet! kanske man kan tycka. Gud är inte som hästar som man inte kan lita på! kan man också tycka. Gud är ju inte farlig, som hästar ... han är ju min gode fader i himlen!

...men kan han inte vara både och?

När jag öppnar ögonen och ser på verkligheten - på människor som älskar Jesus och ändå är skadeskjutna av föräldrar som inte har kunnat älska dem, av äktenskapspartners som har trasat sönder dem, av sexuella identitetsproblem eller små värnlösa barn som lider av obotliga och smärtsamma sjukdomar och handikapp - då tänker jag på Gud, som visste om allt detta innan det hände, som kunde ha förhindrat det, men som tillät det. Och då tänker jag inte att detta måste vara en ondskefull Gud, utan jag tänker: Jag älskar denne fascinerande oförutsägbare Gud som håller allt detta i sina händer. Varje dag som Han låter oss vara kvar på jorden är en risktagning från hans sida med tanke på risken att hans barn vandrar bort från honom.

Låter det helt sjukt? Galet?

C.S. Lewis sa så här om Gud: "Safe? Who said anything about safe? 'Course he isn't safe. But he is good."

När jag vet att Gud är större än naturlagarna och större än sina egna lagar, men att han är god och älskar mänskligheten över allt annat, behöver jag inte frukta. Jag behöver inte vara rädd när jag möter smärta som verkar större än jag orkar bära, när händelser inte verkar ha någon mening eller när jag inte förstår. Eller när saker inte håller sig inom de där gränserna av hagen. Jag behöver inte handla utgående från rädsla, för Han är Gud och Han håller allt i sin hand.

Där vill jag följa honom. I landskap som jag inte hört talas om och i skrämmande omgivningar. Där vill jag lita på honom. Där när han släpper mig fri i havreåkern, där jag inte ser gränserna av hagen, den trygga och inhägnade. Också där kan jag förtrösta. För jag vet att han inte släpper taget. För jag vet att jag är i hans hand.

"Det som har fötts av ande är ande. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden." (Joh. 3:6, 8)

...och den där känslan som fyller mig då jag låter mig fascineras av hästarna tror jag kallas ... tillbedjan.