Jag sa till mig själv: "-Sverige, hur svårt kan det vara!? jag har ju växt upp med svensk radio och tv och kan nästan mer om svenska politiker än om finska. Dessutom talar ju alla svenska!"
Första året var ganska enkelt. Jag bodde i en fint litet källarrum hos en typisk svensk familj. En mamma med blont hår, en typisk svensk farsa, en volvo... men nej, ingen vovve. :)
Alla var mycket trevliga och hjälpsamma mot mej; den lilla finskan. Ja, sverige tycktes vara nästan precis som på tv.
Men det andra året var det dags för mig att flytta närmre skolan. Så jag packade ner mina 16 kvadrat och bytte det lugna bostadsområdet med tonårsfamiljer, mot höghus på rad med grannar som röker på balkongen. Men läget var ypperligt och jag trivdes jättebra med dom jag delade hyran med. Och nu när min tid här i Sveariket börjar gå mot sitt slut, märker jag hur saknaden sakta smyger sig inpå.
Jag har tagit svenskarnas "fika"-mentalitet till mitt hjärta men jag har också fått uppleva hur det kan se ut i ett samhälle där folk från många olika länder och kulturer, under de senaste årtiondena, har mötts och försökt anpassa sig.
Sen jag flyttade har jag mött bosnier, albaner, syrier, egyptier och ja, vissa vet jag inte ens varifrån dom kommer. Många av dessa färgglada ansikten är svenskar, eftersom många av dem är barn, födda i Sverige. Men deras namn talar om en annan kultur och mentalitet. De växer upp med föräldrar som talar om fjärran hemländer och traditioner, samtidigt som fröken i skolan lär dem Sveriges nationalsång och svensk kultur.
När jag ska köpa frimärken möts jag av mannen bakom kassan vid post-kiosken. Han är invandrare och hans fru frågar om jag vill ha "en blåa grej" också(=prioritaire-klistermärken)eftersom jag ska skicka till utlandet. I en annan kiosk säljer man billigt godis med en skylt där det står "gamal datum" och det enda expediten säger till mig är "-25 kronor".
Men jag beundrar dessa människor som ändå försöker. De kommer till ett nytt land, ibland med fin utbildning och mycket arbetserfarenhet, och får börja om från början.
Jag har haft läxläsningshjälp med ett par barn från en invandrarfamilj. Även deras pappa har fått hjälp ibland, med sin svenskaläxa. Så jag hoppas att jag har lärt mig att ställa mina fördomar åt sidan, för vi är alla människor med en längtan att känna oss hemma.
På gräsmattan utanför mitt hus leker barnen, svarta, vita, gula och bruna. De ropar på varandra med olika märkliga namn som för mig tar lång tid att lära mig.
Häromdagen när jag satt mig för att lapa lite vårsol på en filt, kom det en flicka på en cykel, fram till mig. Hon visade sig vara sju år och frågade om hon fick vara med och spela kort. Efter ett tag var filten full med barn. Jag fick lära mig ett kortspel som jag inte kunde, det hette "harb", vilket betyder krig på arabiska. jag tyckte det var lite coolt att kunna lite arabiska, men "krig" kanske inte är det roligaste ord man kan lära sig. Iallafall fann jag migsjälv där, sittandes med en massa barn från olika bakgrund. Men främst var de alla barn, som ville vara med och leka.
Jag lärde mig aldrig alla namn, men jag tror att jag lärde mig lite mer om vem vi alla är. Vi är alla barn från början, och ingen förtjänar att bli utestängd.
Den svenska invandrarpolitiken har sina svagheter och brister, och jag vill inte glorifiera den på något sätt. Men allt kommer med både bra och dåliga sidor. En kulturell rikedom och alla dessa vackra ansikten är något av det positiva som jag kan se.
Detta är bara en liten del av de möten jag haft med olika sorters svenskar. Men en sak är säker, Sverige är mycket mer än arla-mjölk och köttbullar med potatismos och lingonsylt. Det är också kebab och kortspel på arabiska.
Så jag har känt mig varmt välkomnad i Sverige, även jag med min finska mentalitet. Vårt västra grannland visade sig vara mer annorlunda än jag trodde. Men jag är väldigt glad över att ha gjort denna kulturella resa.
