Mina tankar, ocensurerat

OLD ARTICLES. Ligger i sängen nu, torkjell lyssnar på musik, volymen är ganska högt. lite väl högt egentligen, men jag bryr inte mig så mycket, det går fint ann. Jag är jätte hungrig, bryr mig inte så mycket om det heller, har ingen större relevans.

Upptagen av tankar idag, människor, vilket psyke, hur komplexa är vi egentligen. ? Jag förstår inte mig på mig själv, jag vet ingenting om att vara mig själv, jag har inte den blekaste aning om hur jag ska leva mitt liv. ? Jag har numera en oförmåga att relatera till andra människor, stundvis förstår jag människor väldigt gott, stundvis funderar jag om jag ens är människa. Jag trodde jag var en relativt enkel person, inte så snabb med att fundera genom saker och ting, hoppa på det första bästa, hur fel hade jag. ? Jag vill inte ta ett beslut i enlighet med den uppdrift jag skapat i mig själv för den stämmer inte i enlighet med verkligenheten, det vore irrationellt att handla utifrån ett falskt grundlag. MEN då är frågan, färgas min slutsats utifrån min självbild och mina erfarenheter av tidigare relationer. ? Då kanske det irrationella inte längre är irrationellt.. Jag finner mig ständigt att försöka gå tillbaka till utgångspunkten.. " varifrån kommer den här tanken, varför tänker jag så här, varför reagerar jag så här, varför agerar jag så här, varför skapar jag den här reaktionen i andra.. " allt blir till en ända vag gråzon med försvunna minnen, det kan bli lite mycket ibland, på samma gång som jag ser att det är en väldigt viktig egenskap, speciellt på grund av att jag är som jag är, men då finns faran att jag fastnar i ett beteende mönster där jag ständigt överanalyserar varje minsta detalj, är jag här redan. ? Hur som helst vill jag inte heller att andra personer ska leva med en illusion om vem jag är, det var en tid då det var precis vad jag ville, för jag konsterade hur lätt det var för mig att forma den uppfattning människor skapar om mig, då kunde jag göra det som så många önskar, jag kunde skapa ett alterego, en person som jag djupt inne i mig egentligen vill vara, en produkt av mina ideal, så här manipulerade och kontrollerade jag min omgivning, vilken ignorans, fort upptäckte jag att jag fortfarande satt kvar med något väldigt fundamentalt, hur mycket jag än lyckades förvrida människors uppfattningsförmåga lyckades jag aldrig komma ifrån det faktum att : jag är den jag är och jag är väl medveten om det, jag kan inte undkomma sanningen. Långt kan man lura sig själv, sin omgivning ännu längre men det kommer en dag så man får se sig själv i spegeln, och oftast gillar man inte det man ser. Det har jag fått se, mig själv genom spegeln, och jag har blivit väldigt viss om vem jag är och hur jag fungerar. Därför vill jag inte längre att människor längre ska leva i en illusion om vem jag är, är det inte bara ännu ett sätt för mig att hålla människor på avstånd. ? Hur var det med det här att leva i ljuset. ? Ring any bell. ? Då står jag återigen framför ett ofrånkomligt faktum, när jag nu blivit viss om hur jag fungerar, börjar jag i min frustration att framhäva dom sidor av mig som ingen hittils fått se, på ett sätt som verkar avskräckande för min omgivning och sväpa in det i ett fint paket som jag kallar "att leva i ljuset" och då funderar jag instinktivt om jag endast har format om min förmåga att inte låta nån komma nära mig. ? Hur reagerar min omgivning när jag medvetet på ett negativt sätt börjar framhäva sidor av mig som hittils gått obemärkt. ? Jo, genom att distansera sig, så då sitter jag fortfarande och vägrar släppa människor in i mitt liv, MEN med en enorm lättnad i mitt hjärta på grund av att jag ändå gett dom en chans, ansvaret i mina relationer är inte längre på mina axlar. Då har jag igen stupat ner för branten med vingarna av verklighetsflykt och svävar runt i min underbara, fantastiskt solida plastvärld vid namn kontroll. Jag går oberörd iväg, för jag är ju faktiskt hungrig.. lättare än texas..

Underförstått att jag står i rädsla med öppen famn och bara vill bli älskad.. inte lika lätt..