Redo för äktenskap

OLD ARTICLES. Har ni sett den sverigesvenska komediserien Svensson, Svensson någon gång? Det finns ett julavsnitt av serien som brukar visas på julaftonskväll. I det avsnittet sitter mamman i familjen Svensson och talar med sin väninna Sara.

Sara frågar henne då hur det kan komma sig att makarna Svensson fortfarande verkar vara så lyckliga efter att ha varit tillsammans många år. ”Hur gör man? Har du några tips?” frågar Sara. Varpå mamman svarar: ”Blunda och tänk på nå’t annat!”

Men för den som hellre vill leva med öppna ögon i ett äktenskap som man kan tänka på finns det andra tips att få. Under ett par dagar kring trettondagen samlades sjutton förväntansfulla, blivande brudpar med blänkande förlovningsringar på Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby för att gå på prepkurs inför äktenskap. Prepkusen vill ge kommande gifta par tips för hur de ska kunna bygga ett livslångt, lyckligt och hållbart äktenskap. Kursen kommer från den anglikanska församlingen HTB i London, från samma församling som Alpha-kurserna kommer från. Den ordnades nu för tredje gången i Finland. Kursledare var Vivian och Boris Salo och Rebecka och Daniel Björk. Jag själv och min man Fredrik var med som resurspersoner på kursen.

I början av kursen förklarade Boris att vi ju behöver ha körkort för att kunna köra bil och att den här kursen kan ses som en slags körskola för att vi ska kunna köra äktenskap, som är svårare men mycket underbarare att köra än bil. Under de intensiva kursdagarna hann många olika ämnen och frågor behandlas. Ibland diskuterade vi stora, avgörande frågor som överlåtelse, trohet och värderingar. Däremellan funderade vi kring mindre, mer praktiska men ack så viktiga frågor, som vem som ska föra ut roskisen. Man fick tydligt se att både små och stora frågor är värda att fundera på för att ett äktenskap ska fungera.

Kursen består av fem delar med olika huvudrubriker. Varje pass bestod av föreläsningar och av uppgifter som skulle lösas parvis. Kursledarna föreläste med vishet, humor och värme. Vi fick skratta mycket trots att vi höll på med allvarliga saker. Vi fick höra minnesvärda berättelser. Vi fick inspireras och motiveras. Varje pass bestod också av frågor som vi skulle diskutera parvis. Vi ställdes ibland inför ganska knepiga frågor, och att fundera på dem förde oss med säkerhet närmare varandra. Vi fick många aha-upplevelser, både om oss själva, om vår älskade och om de mönster vi bär med oss från våra barndomshem.

Vi har funderat på hur man kommunicerar och märkte att det viktigaste faktiskt är att du lyssnar med öron och ögon på din partner. Vi har diskuterat hur viktigt det är att ha kvalitetstid tillsammans varje vecka. Det är viktigt att ha roligt tillsammans också fast man är gift. Vi fick därtill veta att det är viktigt att diskutera relationen till föräldrar och svärföräldrar. Vivian och Boris poängterade också att vi behöver upptäcka varandras olikheter, eftersom konflikter ofta beror på våra olikheter. Vi funderade också på hur man ska lösa konflikter. Det allra sista passet handlade om våra värderingar, om vikten av att åtminstone ganska långt ha samma grundläggande värderingar. Under kursens gång fick vi också besök av några gäster, av par som varit gifta en längre tid. När de berättade om deras äktenskap kom ofta just detta med gemensamma värderingar upp som en viktig ingrediens i ett hållbart äktenskap.

De par som gick kursen verkade vara riktigt nöjda med den. Speciellt mycket uppskattades de frågor som man parvis skulle diskutera. Trots att man kanske diskuterat många relationsrelaterade frågor tidigare finns det säkert i de flesta förhållanden frågor som känns mindre bekväma att diskutera. Under kursens gång konfronterades man kanske med någon av dem, och det är ju nyttigt. Säkert finns det frågor som vissa par gärna hade diskuterat mer ingående medan andra då igen inte alls hade något behov av att fundera kring just det. Det är ju förstås alltid så eftersom alla parrelationer är unika. Jag tror ändå att alla par fick ut något viktigt av kursen. Jag tror att vi fick redskap för våra gemensamma liv. Framför allt tror jag att de flesta av oss var lite kärare när vi åkte hem från kursen än när vi kom dit. Jag tror att vi under kursens gång drabbades av tacksamhet för att Gud gett oss något så fint som äktenskapet, och för att vi hittat någon att älska och att dela livet med. Och för påminnelsen om att man kan leva i starka, livslånga äktenskap utan att blunda och tänka på något annat.