JS i samband med bröllopsfirande

Det ljuva Österbotten

OLD ARTICLES. För några dagar sedan hade jag nöjet och glädjen att åter en gång få besöka svenska Österbotten i och med att min gamle vän Linus hade bjudit mig till sitt bröllop i den lyckliga staden Nykarleby.

Som så många gånger förr fascinerades jag ånyo av det ljuva Österbotten, där gräset är grönt, flickorna vackra, sommarnätterna ljusa och människorna trevliga. Lugnet, friden och trivseln i det lantliga och något ålderdomligt präglade Österbotten går inte att överträffa.

Jag har de senaste åren varit bosatt i England och å arbetets vägnar kryssat kors och tvärs mellan USA, Japan och flertalet Västeuropeiska länder. Trots att jag sålunda har sett och upplevt en del av den så kallade stora världens attraktioner, kan jag, bästa läsare, med handen på hjärtat intyga att ingenting överträffar en hederlig vallfärd till Österbottens svenskbygder. Må det sedan handla om midsommarfestival i Pörkenäs, Jakobsdagar i Jakobstad eller humlefestival i Monäs, så får Österbotten gemene man att förgäta vardagens bekymmer och känna sig tio år yngre i kropp och själ.

Missförstå mig inte, gott folk. Visst ligger också Nyland mig nära hjärtat och visst kan livet leka även där, bara man söker sig till en tillräckligt gudsförgäten håla tillräckligt långt borta från alla människovidriga betongförorter. Jag försöker inte heller säga att det inte skulle finnas trevliga människor i Nyland. Förvisso finns det sådana och till och med en hel del. Problemet är dock att hälften av invånarna är ena riktiga surpuppor, speciellt i huvudstadsregionen. I Österbotten tycks däremot varenda kotte vara helt extremt genomtrevlig.

Låt mig komma med ett exempel: Tänk er en joggingrunda i de fagra Nykarlebyskogarna i anslutning till en viss Linus' bröllop: Glatt tager man sig fram på jungfrulig mark, där ingen JS tidigare har satt sin fot. Solen skiner i kapp med naturens fägring och fåglarna sjunger. Till saken hör förstås att varenda själ man möter hälsar glatt och kanske växlar något vänskapligt ord med en. Föreställ er nu motsvarande situation i någon Helsingforsförort: Betongväggarna är täckta av klotter och den lokala ungdomen visar upp sina långfingrar och skriker glåpord efter en, då man springer förbi dem. Vilken kontrast!

Det är naturligtvis i många avseenden enklare att leva i det österbottniska bibelbältet än i det mera sekulariserade Nyland. Som ett praktiskt exempel kan jag nämna en iakttagelse under ett besök i Larsmo i fjol, då jag skulle ro över till en sommarrestaurang på Köpmansholmen. Genom kommunens försorg fanns ett antal roddbåtar för allmänt bruk förtöjda vid en brygga, så att folk kunde ta sig över sundet i fråga. Det fina i kråksången var att båtarna var helt olåsta och att hela konceptet baserade sig på ortsbefolkningens ärlighet. Om detta hade varit Nyland, skulle båtarna förstås ha stulits, innan man ens hade hunnit säga "sex laxar i en laxask". Och även om de hade varit ordentligt fastlåsta, är chansen förstås stor att någon kreativ lokal förmåga hade fått för sig att slå sönder dem i stället.

En text som denna är förstås inte komplett, förrän den oöverträffliga österbottniska gästfriheten har omnämnts. Att företaga en resa till Österbotten är egentligen förhållandevis enkelt. Bara man lyckas förflytta sig till ort och ställe, kan man lugnt förlita sig på att härbärgering och förplägnad ordnar sig på ett eller annat sätt. Så var det även nu under min senaste resa. Trots att min delegation klampade in mitt under den värsta brådskan, tog värdfolket emot oss med öppna armar. Allt var uttänkt i minsta detalj. Med oss som hjälp till bivackeringsplatsen fick vi tvenne utomordentligt hjälpsamma lokala förmågor, vilka till och med förtjänstfullt hjälpte undertecknad att fungera som moraliskt stöd för en smått nervös Linus, när denne skulle inmundiga sin sista kebab i ogift tillstånd. Att natthärbärget sedan visade sig sakna badrum var ingen som helst begränsning, ty de påhittiga lokala förmågorna hade förstås på genuint österbottniskt manér ansträngt sig till det yttersta för att hitta alternativa faciliteter och visade beredvilligt hur man skulle gå till väga för att bryta sig in i desamma, så att gemene resenär kunde två sin trötta lekamen efter resans strapatser.

Här fick vi tydligen in en lämplig åsnebrygga till min gamle vän Linus och hans giftermål. Linus, som hade den goda smaken att gifta sig med en österbottnisk tös, bör förstås lyftas fram som den ultimata förebilden för alla män. Jag kan rekommendera alla och envar att göra som han, även om det förstås går minst lika bra att gifta sig med till exempel en trevlig nyländska också.

Hur gärna skulle jag då inte själv bosätta mig i någon lämplig österbottnisk avkrok, om jag bara kunde hitta någon lämplig arbetsplats där? Bristen på teknologitunga arbetsplatser är egentligen den enda svagheten med Österbotten som jag kan komma på. Men här gäller det förstås blott att taga skeden i vacker hand och inse att det är så här som Gud har tänkt ut det hela, ty visst skulle Österbotten förlora något av sin tjusning, om varenda kufisk liten JS plötsligt invaderade stället och bosatte sig där till lokalbefolkningens förträt. Jag hoppas ändå att det ännu någon gång i framtiden skall ordnas någon lämplig resa till Österbotten. Jag är och förblir nämligen en stor vän av denna trevliga landsända.