Nåja, jag ska ta och berätta om dom senaste dagarna och vad jag lärt mig. Det som har hänt mig påminner mycket om historien om Elia när han blev hotad av Isebelle och flydde ut i öknen. Sen tog Herren honom till en grotta där han stod när Gud lät storm, jordbävning och eld dra förbi men Han var inte i stormen, utan Gud kom sen i en stilla susning.
Torsdag, jag slog upp ögonen på torsdag morgon och jag visste att det inte kommer att bli en bra dag. Jag kände mig ledsen och bedrövad, jag upplevde en förödande tomhet inom mig och jag visste inte varför. Jag förmådde inte att stiga upp till skolan, sömnskulden hängde över mig som tjocka moln efter dom senaste veckorna. Något var grovt på tok och jag hade ingen aning om vad det var, frustrationen började också visa sin form.
Hur som helst steg jag upp klockan 9 och gick till skolan till 10, men jag kunde inte koncentrera mig på undervisningen hur jag än försökte. Jag kunde helt enkelt inte skaka av mig känslan av tomhet, bedrövelse och ensamhet. Resten av dagen spenderade jag hemma i sängen, jag pratade med Gud och bad, men ingenting verkade hjälpa.
Mot kvällen när jag låg i sängen och funderade och pratade med Gud började det storma ute. Jag låg en stund och funderade på om jag skulle gå ut i stormen eftersom hela min varelse trivs bäst i 25 sekundmeter, när regnet piskar och åskan dånar. När blixtarna sen började slå ner kunde jag inte hålla mig mera, jag hoppade i kläderna och stormade ut genom dörren. Redan när jag steg ut genom dörren visste jag att det var en storm med mitt namn på, jag trampade i 10 centimeter vatten och regnet smattrade mot regnrocken. Jag stod på muren som man ser på bilden där och såg ut över landskapet och på blixtarna som slog ner. Det var en storm som hette duga, det var 23 000 blixtnedslag under kvällens lopp.
När jag stod där på muren med huvudet bakåt lutat, åskan dånade och regnet trängde in under regnrocken sa jag åt Gud " visa din kraft för mig Herre, jag vill se din kraft " med Gud kom inte med sin kraft i stormen. Efter en stund gick jag hem, nöjd och euforisk av stormens makt. Jag drog av mig alla våta kläderna och kröp ner i sängen och somnade med ett utomordentligt lugn i sinnet.
Fredag, när jag slog upp ögonen på fredag morgon körde jag 100 km/t rakt in i bergsväggen, tomheten var där igen. Den fortsatte att gnaga på mig inombords. Det påverkade resten av dagen, jag kunde inte koncentrera mig i skolan den dagen heller och jag blev mera och mera missmodig. När sen skolan slutade och jag började lunka mig hemåt vände hela situationen på sig, det vände rätt och slätt. Jag gick tillbaka till skolan och började prata med människor, jag gav av mig själv och glädjen började välla upp i mig. jag blev så lycklig så jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Resten av dagen spenderade jag med att umgås med andra människor, jag njöt av att bara ta det lungt och vara med andra och glädjen fortsatte att spira i mig.
När jag låg i sängen på kvällen och pratade med Gud påminde han mig om historien om Elia när han stod vid grottan och det slog mig att Gud inte kom i stormen kvällen tidigare utan han kom i en stilla susning följande dag. Jag visste att något nytt hade fötts i mig den dagen, Gud hade befruktat min ande.
Det är så ofta vi begränsar Gud genom våra föreställningar om hur vi vill möta honom. Ge Gud utrymme att visa sig på det sätt han vill, och lita på mig när jag säger att Gud alltid visar sig på det bästa sättet. Sluta försöka prestera inför Gud, du är redan prefekt i Gud ögon, du är rättfärdiggjord. Njut istället av att spendera tid med Jesus och lär känna honom.
Bara slapp av, låt Gud älska dig för den du är, inte för handlingarna du gör som ändå inte tillfredsställer Gud. Lär dig att älska andra och se på dom som syskon i Herren. Använd hösten till att lära känna Gud djupare och knyta kontakter med andra. Lär dig att njuta av livet trots omständigheterna, Jesus har satt oss över dom också, lev det.
Tills nästa gång,
I remain yours
