Livet kanske inte alltid går som man vill, det har jag fått erfara många gånger. Man planerar och sätter riktning på sitt liv, men så kraschar allt man har planerat. Plötsligt står man där och funderar på vart allt tog vägen och vartåt man ska söka sig vidare. Suck. Livsfrågorna blir många och tröttsamma och hopar sig över en; man börjar till och med fråga Gud om Han faktiskt har allt under kontroll med ens liv eller om man ens vågar tro på sina framtidsdrömmar längre, eftersom inget verkar bli som man (själv) tänkt sig.
Min situation var något i den här stilen: Jag jobbade som husfar ("gårdskarl") i somras vid en lägergård hemma i Monäs (Har ni för övrigt inte besökt denna ofantligt vackra by så rekommenderar jag det starkt! :D ), och jag hade fått besked om att jag inte fått studieplats vid någon av de skolor jag sökt till. Jag var i samma situation som föregående sommar. Yess. Livet var kanske inte riktit på topp då... rättare sagt så kändes det aningen bedrövligt mellan varven.
Jag börja fundera vad man ska ta sig till till hösten, surfade lite på nätet en sen sommarnatt och hittade en massa överblivna studieplatser. Jag skickade in ansökningar till hela halva världen och jag fick slutligen en studieplats... vid Kauhajoen Evankelinen Opisto.
Kauhajoki... Kauhajoki..? Visste inte ens var det låg.
Nåväl, efter att Humlefestivalen var slut i mitten av augusti hade jag en hel kväll på mig att packa och ställa om livet, för att nästa morgon kl. alltför tidigt, flytta till Kauhajoki och börja gå i skola... på finska. Jag hann aldrig börja oroa mig för nåt, allt gick väldigt fort. Då stod jag där nästa morgon, utanför dörren till ett stort vitt hus ute på några vindpinade lindor, med några inövade finska fraser i mitt alltför svenskspråkiga huvud. Lika förbryllad som tidigare i somras.
---
Nu, när jag varit i Kauhajoki en termin och ser tillbaka på livet, finns det mycket att konstatera. Ett bibelord som ofta (kanske ironiskt nog) har dykt upp i huvudet är nåt i stil med: "..mina vägar är inte era vägar, säger Herren." (minns inte var det står.)
Sakta men säkert gled jag in i min roll som ensam kristen på pop/jazz-linjen. Efter två veckor hittade jag tre kristna från skolan i den lokala pingstförsamlingen och efteråt blev livet där betydligt ljusare. Skönt att ha syskon överallt! Platsen Gud hade (och fortfarande har) för mig där i Kauhajoki hade jag ingen aning om, men på något sätt förde Han mig dit. Jag har många gånger fått märka att jag kommit till användning och att jag har en plats där att fylla upp.
Så, även om man oftast inte förstår vad som händer runtom en eller med en, så får man bara gång på gång konstatera att Gud gör det bästa av allting. Och vi har som kristna den stora förmånen att få lita på "att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa." Lev vidare med Jesus så kommer Han att komma med en ny insikt... Och så kommer det att fortsätta genom hela livet.
---
(Jag ska nu på samma gång slänga in en liten prayer request för Kauhajoki, det är ett intressant ställe, ungefär lika stort som Nykarleby. Enligt pingstförsamlingen där, blir i medeltal nån frälst varje vecka. Hoppas ni som vill kan be för min skola, vi e 8 kristna, i ett klimat som färgas av många olika andliga aktiviteter. Det finns många sökare, så be för deras frälsning. Danx! )
