Vad är snön? Alla som gått i skola av andra orsaker än för att sova borde veta att det är fruset vatten. Så lagom charmigt. Särskilt när det är så arma kallt!
Min personliga syn på snön är rätt intressant. Jag har aldrig varit en person som är i mitten, mitt emellan, lagom. Nej, jag är extrem, liksom mina åsikter. Snön är endera ett elände i ansiktet eller ett outforskat intressant nytt landskap på platser jag redan varit på. Eller både och.
För ett tag sedan slogs jag av en tanke. Hösten tar livet av växterna. Det blir mörkare. Kallare. Dödare. Så kommer snön, och alla är glada. Livet dog, begravdes, och genast är det fest. Konstigt, egentligen, att man dansar på sommarens grav.
Finns det kanske en andlig dimension i det här? Mänskor, bröder och systrar som har problem, folk ser att de mår sämre och sämre... Till slut går det så långt att de faller i andlig dvala, och så kommer snön. Ett vackert vitt täcke av nånting som egentligen är kallt och dött.
Tyvärr tror jag många lever vinterliv. Livet väntar på en nystart, men folk tycks så uppskatta det vita skalet att dessa stackare inte kan låta Gud smälta det och låta livet växa fram igen. Ifall det inte var klart, skalet är fromhet, kristet beteende, verksamhet, deltagande... Men utan liv.
Det finns tider där man har det tungt, och biter ihop och av ren envishet fortsätter med vad man gjort tidigare. När man inte orkar söka hjälp mera slår motreaktionen på, och man får ett ultimat lugn som bygger på att det inte spelar nån roll vad som händer. Det är fel. Istället borde man få det stöd man behöver för att vila och sedan vakna upp till mer liv än tidigare.
Vilotider behövs, men ingen vill väl ha evig vinter?
