Nästan alla blir skärrade av döden. Speciellt när den kommer överraskande och på nära håll.
Jag tror att en del av sorgen är över att vi inte kan göra mera trygghet åt oss än den som Gud ger. Sorgen kan också bero på att man förstår att livet är ändligt. Döden kan också ge en skräck "det hade kunnat vara jag" var tankarna kan föras vidare till "jag kan drabbas".
Dessa är exempel på allmän sorg som slår många när det döden hälsar på. Dessa är orsaker till varför är det inte bara de närmaste anhöriga som behöver krishjälp och stöd.
De närmast sörjande upplever en besvikelse över att de nostalgiska minnena med en person inte kan förnyas. Det kan också finnas ekonomiskt beroendeskap som ger problem. Ibland blir det ångest över saker man borde ha gjort annorlunda. Ofta är det "jag borde ha gett mera tid", eller "jag borde ha sagt förlåt".
Men liksom en kropp förnyar celler går det att leva vidare trots att de allra käraste människorna går bort. Det går eftersom det finns 6 miljarder människor som fungerar på samma sätt i grund och botten.
När man tror att man kan lägga sorgen bakom är det bra att fokusera på andra som har behov att fyllas. Då får man själv en stor glädje.
När man ger sitt liv för någon behöver det inte betyda att ens hjärta slutar slå, utan det betyder att man ger tid och resurser till någon.
Vi som fortfarande är i liv skall komma ihåg att leva på bästa sätt idag genom att ge våra liv för varann, på det sättet ger vi liven åt Gud.
Döden är en av människornas gemensamma nämnare. Men livet efter döden är splittrad.
Då blir inte döden något mörkt att vara rädd för utan när den hälsar på är man redo att komma hem.
