Farmor är Benjamins absoluta favorit (Kiki tar säker andra plats :) "FIIINE!" skriker Benjamin nu även på dagis till sina kompisar när de grälat om nåt, eller när han ger efter till dagistanternas uppmaningar att göra nåt han inte vill... Kiki...)
Men det var nu bara ett litet sidospår.
I varje fall, farmor råkade en söndag komma till Filas söndagsmöte, (det brukar hon inte vanligtvis göra, för hon är med i en finsk församling).
Benjamin blev så lycklig när han såg henne att han inte visste hur han skulle vara. Men ett var säkert han skulle vara med "favorit-famo" Han var väldigt trött, så han bestämde sig för att försöka somna i farmors famn (med tuttarna), men det var allt för spännande så han kvicknade till snabbt, gav tuttarna till famo och hon satte dem i fickan. Så gick de tillsammans till lekrummet och lekte.
När mötet började ta slut, packade farmor sina saker och sade hej åt Bebbe och började traska hemåt.
Mamma, pappa och Benjamin blev och väntade på att folket skulle bli klara att fara ut och äta och att Benjamin skulle få gå och sova dagsömn, då vi plötsligt märkte... FAMO HAR STULIT TUTTARNAAAA!
Dom hade blivit kvar i hennes ficka... "Ohh" suckade mamma, "äsch", sade pappa muntert, "KUÄÄÄÄÄ!" skrek Bebbe. Vi kunde ju ha gått efter dom, men... kanske stunden var inne?
Vi bestämde oss för att det fick vara nog med tuttar nu och började förklara det för Benjamin.
Mamma säger: "Benjamin, lyssna på mamma nu... Fammo har tagit tutten..." "NÄ!" säger Benjamin. "Jo!" säger mamma, "Okej!" säger Bebbe.
Han vägrade dock att sova, och talade hela tiden om "Mammo" som har "pappin". Till slut är han så trött så han slocknar!
Tre nätter, knarrar han efter "pappin". Mamma sjunger vaggsånger med ögonen i kors och pappa klappar Bebbe lugnande på blöjan... "Fammo har nappen", viskar vi halvt sovande och lite uppgivna (det är bara mamman som är uppgiven, pappan tar det lugnt). Tredje dagen då Benjamin vaknar har han knäckt en idé.
När han får nappen av fammo, skall han föra dem till mommi-Mays "mau" (Benjamins benämning på katter) För, dom behöver dem, anser Benjamin.
Nu har vi alltså med mycket uppmuntran och en väldigt "sneaky-sneaky"-fammo, blivit av med tutten. Tack till alla för goda råd och all uppmuntran.
Nu är vi experter och kan svara på alla uppgivna föräldrars tutt-problem, eller inte!
