På promenad

OLD ARTICLES. Vi vill så mycket som människor. En del är inte förenligt med Guds vilja. Ibland finner vi oss själva tänkandes, sägandes, görandes saker, som vi är fullt medvetna att inte är Guds vilja, utan tvärtom - är synd. Vad gör vi då?

Vi kan ta det som såhär: Ett barn är ute och går med sin pappa. Uppförsbackarna går trögt, men barnet är envist nog att gå. Nerförsbackarna går snabbt, och barnet springer iväg. Barn är sådana. Iväg betyder ändå inte särskilt långt...

Så snubblar barnet på en grop i vägen, eller nåt. Och blir dammig och smutsig och en massa. Och fick ont. Och sånt. Så kommer trollen och viskar och håller på. ”Din pappa tycker inte om smutsiga barn. Nu kommer han att gå hem och lämna dig här.” Troll är riktiga kräk. Särskilt när de lurar små barn.

Det finns ett antal rent idiotiska saker som man kan göra i en sån här situation, som barn. Man kan börja jaga trollen för att de var dumma med en. Man kan skrika och yla och gråta och försöka säga åt dem att sticka. Man kan gömma sig så inte pappa ser att man blev smutsig. Eller man kan resa sig och låtsas som ingenting.

Eller finns det nåt mera att göra? Man kan ropa på pappa.

Om man springer iväg och gömmer sig, eller springer efter trollen, kommer man bort från vägen. Mindre lyckat. Om man skriker åt trollen eller reser sig och tror sig kunna lura pappa, lurar man snarare sig själv. Mindre lyckat.

Barn tycker om att leka. Smutsa ner sig. Ställa till det för sig. Det betyder inte att vi tappar bort oss från vägen fast vi leker i ett dike. Men det finns den lilla risken att vi planerar vara kvar i diket. Eller börja gå åt ett annat håll.

Lera är värre än damm. Damm kan man borsta av, för att bli av med lera måste man tvätta eller byta kläder. När vi kommer fram ska vi vara rena. En del tvättas väl plågsammare än andra för att bli det, helt beroende på vad de har havt för sig.

Så enkelt tror jag det är. jag har förstås ett antal lekmannateologiska funderingar som ställer till det, men egentligen är det ju så här enkelt. Om vi bara håller oss till vägen och hänger med pappa så kommer vi rätt. Vi får lära oss att pappa dammar av oss ibland, för att vi ska vara rena.

Också om vi tappar bort oss i skogen och vill hem kommer pappa att söka upp oss. Det har gått åt skogen för mig ett antal gånger. Må vara att jag gick paralellt med vägen, men inte gick jag på vägen, inte. Men pappa kom.

Vi är inte menade att tappa bort oss. Jag säger inte att vi ska smutsa ner oss, eller att vi ska springa ut i skogen. "Men om vi syndar..."

Varför göra det komplicerat?