Okej, kanske det ändå inte var så dramatisk, men definitivt något nämnvärt. Dagen började som vanligt med att jag ännu låg och drog mig i sängen 15 minuter före min buss skulle åka, den allmänt gemytliga bussresan in till stan gick bra bortsett från dom oändligt många gäspningar.
Dagen fortsatte som den hade gjort dom senaste veckorna, alltså satt jag och funderade om jag ska sluta jobbet, stänga in mig på badrummet några timmar, dra mattan från golvet och börja gnaga nervöst, erkänna att jag egentligen är en flicka och är inte riktigt mentalt stabil för att ansvara för vare sig min eller min elevs välbefinnande eller bara försöka lugna ner min elev där han står på pulpeten och ropar för full hals ”jag ska inte ha timme idag”.
Nåja, hursomhelst så hade jag en tid tillbaka börjat funderat om jag skulle mot all förmodan försöka trotsa mina asociala beteende mönster genom att försöka lära känna en ny person, så jag hade dagen för dagen i fråga frågat en av köksorna på folkhälsan (skolan jag jobbar på har ingen egen matsal därför äter vi på folkhälsan, har någon en matsal att donera var vänlig och kontakta mig eller Carina Rosenlund) om hon hade lust att komma på kaffe någon dag. Jag frågade först och främst i vänskapliga tecken, kanske man inte riktigt har det här tillvägagångssättet om man handlar i vänskapliga tecken men jag har aldrig varit bra på att skilja på sådana saker. Nåja, efter att jag hade frågat henne, nu pratar vi alltså om torsdag, så kom värsta gestapo köksan utrusande ur köket och kommenderade iväg henne någonstans så hon hann inte svara på min fråga. Jag väntade en stund men var tvungen och gå tillbaka till skolan eftersom jag och min elev redan var försenade.
Följande dag när jag väl kommit mig till matsalen efter många om och men, funderade jag på om jag skulle fråga henne igen eller om jag skulle spara ansikte och ignorera hela situationen jag hade satt mig i, jag beslöt mig för att i alla fall göra ett nytt försök. Så när jag hade ätit klart gick jag fram till kassan och tryckte på summern, efter bara någon sekund kommer en köksa ut och jag bad vänligt om att få prata med Emma (jag fick i alla fall reda på namnet dagen innan) hon kommer ganska snabbt ut från köket och ser lite vilsen ut när hon ser mig. Jag frågar igen om hon har lust att hänga med på kaffe någon dag, hon ser lite bedrövad ut och säger att ”Nej, det tror jag inte, min pojkvän skulle inte gilla det, och förresten är jag från Vasa, jag känner din bror Puttin och vi är släktingar” HJÄLP, jag försöker ännu klura ut vilka signaler jag egentligen har skickat eftersom hon direkt nämner att hon har pojkvän när jag inser vad hon sagt, för er som har äldre syskon känner igen min första chock jag fick när jag insåg att även i Helsingfors lever jag i min brors skugga, (vilket inte är så farligt nu när jag reflekterat över situationen, jag har ju trots allt dom 2 bästa bröderna i hela världen) men när hon förklarat att vi är släkt så blir det hela bara för mycket och jag säger med en pinsamt ynklig röst ”va pinsamt” och smiter därifrån.
Allt detta på samma dag som jag sitter på arbetstid i en annars helt tom biosalong med värsta tonårsrebelliska pojkvaskern och stirrar in i vitduken där 2 spotlights formar ett hjärta i väntan på att en finsk kärleksfilm ska börja.
Oh man, det var bara för mycket, jag fick spendera resten av helgen med att fundera över hurudana spratt livet egentligen kan spela en. Nåja, nu en tid efteråt ser jag på det hela med tacksamhet, jag kan säga att jag är några erfarenheter rikare och så var det faktiskt jätte god mat på folkhälsan den dagen.
Så kommer vi till slutet av den historien, adjö till nästa gång.
