Ibland känns det helt overkligt att vi är här, på andra sidan jorden -the ends of the earth. Jag och Andreas säger ofta saker som "tänk att vi bor i Sydney", eller "det är helt otroligt att vi får vara här", till varann (speciellt när vi får en chans att bara njuta av tillvaron). Vissa dagar känns som en surrealistisk, men positiv dröm. Ibland är det så tufft så tanken på att bara vilja ge upp och åka hem känns ganska lockande. Speciellt när jobbiga saker händer, antingen i vårt liv eller för människor där hemma. Men i allt är välsignelsen och Guds godhet så tydlig.
Vi har kommit igång med vår andra termin nu. Den inleddes i tisdags och igår var det en "mitt emellan-dag"; undervisningen är alltid intressant och relevant men så här i början av terminen är det mycket information och så där lagom tråkigt. Mitt "enda" bekymmer var att jag hade blivit satt på listan med barnpassning under Hillsong Women (ca 3 h i veckan) den här terminen och med tre barn hemma, hur underbara de än är, vill jag gärna slippa ta hand om andras. Jag är ingen entusiastisk "barnpassnings-tant", så är det bara. Dessutom har jag jobbat med barn i olika sammanhang sedan jag var barn själv och konstaterat att det inte är det jag ska hålla på med. Oftast så brukar jag bara göra det som jag förväntas göra utan att försöka byta bort något, men efter en termin av Hillsong Kids på helgerna tyckte jag att det fick räcka.
I slutet av sista lektionen bestämde jag mig för att prata med Ashley som gjort listan över vem som ska göra vad. De som gör listorna över olika uppgifter känner inte till studeranden och deras situation så jag berättade kort om varför jag vill byta. Hon lyssnade på vad jag hade att säga och sedan sa hon lite överseende att det ju faktiskt hör till våra uppgifter i skolan och att det ju faktiskt bara är sex veckor det är frågan om. Till min egen förvåning så blev jag väldigt upprörd över att hon inte tog mig på allvar utan trodde att jag bara försökte slippa undan med mindre jobb. Och ännu mer förvånad blev jag (och hon med för den delen) när jag efter en stunds samtal blev så upprörd att jag började gråta. Suck. Jag har tydligen varit under mera stress på sistone än jag förstått.
Det har varit en rätt så tuff månad, faktiskt, när jag tänker efter. Det kanske tyngsta av allt har varit att Andreas' visum inte har varit klart och vi har i teorin levt med att vi kanske måste åka hem i maj. Orsaken är att vi måste betala för barnens skolgång ett år framåt "up front" (dvs ca 8100 €) innan alla papper skulle bli i ordning, och det visste vi inte om. Det var ett problem eftersom vi inte har extra pengar undanstoppade. Samtidigt har vi upplevt att vi har kunnat vila i Gud och vi har hela tiden fått bevis på Guds godhet och att han vill ha oss här nu, ett tag till, och vi har inte känt det som om vi kanske måste åka hem egentligen men det är tungt ändå att inte veta hur saker ska ordna sig. Nu börjar hela saken vara i ordning och vi kan slappna av lite, för stunden...
Gud är så underbart god! Han förser oss med allt vi behöver. Förra veckan, när vi var helt utan pengar och hade mycket som skulle betalas var det en kvinna som gav oss 500 dollar. Och när vi behövde en säng till våra pojkar så ringde ett par från kyrkan och sa att de köpt en begagnad till oss. Det visade sig dessutom att de köpt precis en så'n som jag hade tittat på vid IKEA och gärna hade köpt om vi haft råd...! :) Idag kände jag att jag skulle ge lite pengar till en av studiekompisarna som var helt utan och hon fick det jag hade, 15 dollar. Några minuter efteråt kom en kvinna fram till mig och gav mig 60 dollar. Snacka om att Gud ger mer när vi ger... :) Vi får vara med om helt otroliga saker och jag skulle gärna berätta om allt han gjort för oss sedan vi kom hit till Sydney, men det skulle ta länge...
Jag är så tacksam över att vi tog det här steget och reste till andra sidan jorden, även om det sliter i mig ibland att vara så långt ifrån våra nära och kära. Känslan att våga ta steget ut, att egentligen inte veta någonting men ändå gå och få uppleva att det är möjligt "att gå på vatten" är helt otrolig! Ingenting är omöjligt! :)