"Jag och Monica (en av ungdomsledarna i församlingen jag besökte)"

Ida Karlsson é tebax!

OLD ARTICLES. Mot all förmodan lämnade Ida Karlsson Venezuela för att åter se sitt kära hemland. I sitt sista korrespondensbrev återger hon sina känslor och tankar efter äventyret. (JB)

Efter 8 månader i Venezuela och en 32 timmar lång hemresa kan jag äntligen säga "jag är hemma". En dryg vecka har gått sedan jag landade i Vasa och mina dagar har till stort fyllts av en sak, vila. Det tar på krafterna att vara på resande fot i 32 timmar, av vilka hälften spenderats på 4 olika flygplan som tagit mig till 6 olika städer i 5 olika länder. Den andra hälften spenderades väntades på flygfält och till en liten del sittandes i bil. Väl i Finland möttes jag av två saker, tystnad och köld. Efter att ha

varit 8 månader i latinokulturen och det surret kändes tystnaden på Vanda flygfält

öronbedövande. Kölden vill jag inte klaga på, speciellt då alla runt mig njuter av den sk. värmen, men vad kan man då kroppen vänjt sig vid det eviga30 graderna?

Under veckan som gått har jag fått lite perspektiv och avstånd till allt som hänt i Venezuela. Fast allting ligger ännu alldeles för nära ytan för att jag skulle klara av att se orsak och verkan av allt som skett. Jag har redan många gånger blivit frågad om hur det var, och oftast brukar man ju svara bra på en sådan fråga. Men jag tvekar, tills vidare.. Visst har jag haft det bra och välsignat, men har samtidigt varit med om den tyngsta perioden i mitt liv hittills. Jag har fått gå i världens bästa skola, med dom

bästa lärarna. Har konstaterat att den skolan, nämligen livets skola, är den nyttigaste,

men också den tyngsta som finns och att den är långt ifrån över, fastän tiden i Venezuela tagit slut.

Det som Gud allra mest visat mig från början till slut, är hans omsorg för sina barn. Jag såg hans "fingeravtryck" runt mig där, och även på många ställen här hemma. Hur han förberedde vägen, och ledde under tiden där, men ännu starkare har det varit att få vittna Guds fortsatta omsorg, så att hemkomsten blivit den bästa möjliga. Tacksamheten till honom växer varje dag. Gud älskar sina barn så mycket att han personligen vill träna och

leda oss. Har gång på gång fått vittna hur "allt verkar till det bästa för dom som älskar Herren" (Rom 8:28, "egen översättning").

Nu är jag hemma, och hemma skall jag bli. Vet inte om jag kommer att återvända till Venezuela.. Får se hur Herren leder. Nu är saknaden inte så farlig, precis som första tiden där. Men vet att efter en stund kommer jag att sakna vännerna, kaffet, dom små kioskerna, lovsången som jag inte förstår, människorna som aldrig kan komma i tid, barnen jag jobbat med, solen och värmen (ja dem saknar jag redan).. Är tacksam till Gud att jag fick vara med om en sådan här upplevelse. Kan nog säga att jag lärt mig många saker under

den korta tiden borta. Rekommenderar av hela mitt hjärta att åka utomlands en tid. Om inte annat så får man perspektiv på livet i Finland och man lär sig uppskatta saker man tidigare tagit förgivet. Som t.ex (detta beror ju på var i världen man är) att få dricka vatten direkt ur kran, att kunna gå ute fastän det är mörkt, förstå vad alla säger eller att ha ett kylskåp fullt med mat.

Vill också tacka alla som kommit ihåg mig i sina böner. Era böner har hjälpt mej att orka genom hela tiden i Venezuela. Vi skal fortsätta be för oroligheterna i Venezuela, både i politiken men också folket, som lever i ovisshet. Låt oss be för alla missionärer och det arbete som görs i Venezuela och runt hela världen. Må Gud rikligen välsigna Dig och låt honom fylla alla din behov.

Dios te bendiga!

Con cariño, Ida.