Janne på flygfältet

CERN - på besök i partiklarnas mekka

OLD ARTICLES. Janne Sivonen har skickat sin artikel om resan till det välkända CERN, alla små Johnny-Stefans (eller junior Einsteins) stora dröm.

Ibland inträffar även det omöjliga. Någon måste ju få sju rätt på lotto, och bli tilldelad högsta vinsten. Fastän så svårt var det dock inte att få resa till CERN, som tur är. I början av maj 2002 ordnade TekNatur för alla finlandssvenska gymnasieelever en uttagningstävling i fysik, där de nitton bästa belönades med en praktiskt taget fullständigt gratis resa till CERN, som ligger på gränsen mellan Schweiz och Frankrike, alldeles intill staden Genève. Drygt en månad senare höll jag i min hand ett papper, där det stod att jag blivit uttagen tillsammans med andra ungdomar från Svenskfinlands alla hörn.

Geneva Youth Hostel, vandrarhemmet vi skulle bo på, visade sig vara en mycket anspråkslös plats. Till att börja med var vi mycket skeptiska och negativt inställda till denna provisoriska bostad, men under de fyra nätter vi tillbringade där kom platsen att kännas allt hemtrevligare. Nu kan jag ”nästan” påstå att jag längtar tillbaka dit.

Föreläsningarna och besöken på CERN var mycket intressanta. Vi lärde oss massor med nya saker, saker som skolkurserna i fysik aldrig tar upp. Dessutom var det roligt att vi hade att göra med verkliga experter, och att vi kunde ställa frågor till denna partikelfysikernas grädda.

För att göra en lång historia kortast möjlig, undersöker man partiklar i CERN. Det handlar om protoner, neutroner och elektroner, om det som finns inne i dem, och det som bildas ifall två eller flera dylika partiklar krockar. Dessa undersökningar görs i stora partikelacceleratorer, det vill säga cirkelformade rör där partiklar accelereras till så höga hastigheter som det bara är möjligt med dagens utrustning. Den största acceleratorn har en omkrets på 27 km, och är belägen 100 meter under markytan. För ögonblicket håller man faktiskt på att bygga en ny sådan i den gamla tunneln, där LEP, Large Electron Positron Collider, en gång fanns. Den nya heter LHC, Large Hadron Collider, och förväntas vara färdig år 2007. Men så finns det också ett antal mindre acceleratorer på CERN, sådana som varit ultramoderna någon gång i tiden.

Det man är på jakt efter i experimenten som utförs är något intressant; en intressant partikel bland en oändlig mängd ointressanta partiklar. Eller, som en av föreläsarna beskrev det, man låter en banan och ett äpple kollidera. Vanligtvis splittras dessa frukter till mindre frukter eller bär. Det kan till exempel bildas jordgubbar, hallon eller blåbär. Men någon enstaka gång kan det uppstå ett bär man inte sett förut, ett som är nytt och okänt. Och detta bär kan ju bara beskrivas i termer som intressant och fascinerande. Tyvärr är sannolikheten att man skall hitta ett för mänskligheten okänt bär ganska liten. Den är ungefär lika stor som att det skulle falla ner en enda rödfärgad regndroppe under en hel dags regn i Genève. Och detta låter ju nästan lite absurt. För inte finns det ju röda regndroppar, eller?

En av acceleratorerna vi fick stifta bekantskap med är AD, Anti proton Deccelerator. Det är där man försöker tillverka, och också lyckats tillverka, antipartiklar och antimateria. Man påstår att då universum kom till fanns det lika mycket materia som antimateria. Dessa är varandras spegelbilder, och då de kommer i närheten av varandra utplånas de, övergår i en massa energi. Men för att materia och antimateria inte är identiska spegelbilder, de är inte spegelvänt symmetriska, utplånades inte universum då allting började. Och det bara ”råkade sig” som så, att det var materia som drog det längre strået. Det är alltså denna i grund och botten icke-existerande materia som man framställer i AD. Ännu har man inte lyckats ta tillvara några antiatomer, men man räknar med att kunna göra det inom loppet av ett år.

--

Denna text är ett urklipp ur en artikel om resan som snart kommer att publiceras på Hbl, så håll era ögon öppna!

Mera bilder på www.larkan.edu.hel.fi/cern