Det hela började efter att han läst en
strålande artikel: How to Make
Bread. Efter detta började en måttligt vild experimenteringsfas. Under denna period möttes Oskar av både positiva överraskningar (=ätbart bröd) och allvarliga bakslag (=bröd med mycket hög densitet, ett bra alternativ till uran i pansarbekämpningspjäser och mer miljövänligt).
Idag bestämde sig Oskar trots allt sig för att göra ytterligare ett försök. Han skulle använda receptet presenterat i den ovannämnda artikeln, utan variationer. Emellertid innehöll hans ryktbara skåp inte tillräckligt vetemjöl och han blev tvungen att förlänga degen med rågmjöl. Ett större hinder utgjorde ändå bristen av ugnsformer. Det är ett välkänt faktum att ensamstående teknologer i medeltal har sämre utrustade kök än husmödrar födda före 60-talet, så alltför överraskande är inte Oskars bristfälliga utrustning. Problemet löstes på ett typiskt ingenjörssätt: Fungerande, men föga vackert. Oskar lade degen i två "limpor" på en plåt med bakplåtspapper. Under bakplåtspapperet mellan limporna lade han en tom olivburk av glas. Vid ena sidan begränsades limporna av plåtens kant, och på andra sidan av en stekspade som stöddes av en annan tom olivburk. Tyvärr finns inget fotografi av arrangemanget och det kan tilläggas att, jovisst, den ena glasburken sprack i ugnen.
Som följd av den provisoriska ugnsformen blev brödens form ganska intressant. Det ena var t.ex. format som en väldigt bred och lång banan. Detta till trots var de ytterst ätliga rentav goda, åtminstone så länge de var varma. Nu sitter Oskar och önskar att ätligheten inte skall försvinna med brödens värme. I det fallet får de väl placeras i frysen och vänta på nästa brödkris.
