Klockan närmade sig tre. Om två och en halv timme skulle jag stiga upp för att äntligen åka iväg mot vårt östra grannland; Ryssland.
Måndag 24 juli
På måndag morgon, halv åtta, skumpade vår buss iväg från Helsingfors. Varken mamma, som jag reste med, eller jag var några solstrålar då nervositeten fastnade som klumpar i halsen, men nu satt vi trots allt bredvid varann i bussen och visste att vi inte längre på något vis kunde påverka allt det vi hade packat med.
Många många timmar satt vi sedan i bussen, tills vi kom fram till finska gränsen. Där var det dags för första passkontrollen. Sedan åkte vi på ingenmansland och kom fram till den ryska kontrollen. Ut ur bussen, in i huset, ut och vänta. Efter det bar det iväg mot St. Petersburg. Jag var äntligen i Ryssland!
Visste ni att det från Helsingfors är kortare väg till St. Petersburg än det är till Stockholm? Och i alla fall har jag besökt den svenska huvudstaden över 20 gånger, medan det här skulle bli min första till en enormt stora stad i Ryssland.
Vi körde genom det området som förr hade hört till Finland. Det kändes konstigt att få höra var den gamla gränsen gick. Här hade alltså soldater från respektive länder mötts? Här hade de stupat? Och till vilken nytta?
Hur som helst närmade vi oss St. Petersburg i maklig takt. Vägarna i Ryssland är inte i bästa skick, så vi fick åka i mellan 40 och 80 km i timmen. Till slut kunde vi i alla fall glimta storstadens förorter. Höghusen hade allt mellan åtta och tjugotre våningar, matbutikerna var stora (vad sägs om 53 kassor?) och folkmängden otrolig.
I St. Petersburg bor det enligt pappren ca 5 miljoner människor. Antagligen är sanningen dock ännu plus en miljon, det är nämligen flera som bor på gatan. Det är faktiskt något man lägger märke till; den stora mängden tiggare. De finns överallt: på gatorna, i metron, längs med landsvägarna… Direkt då vi hade kommit över gränsen körde vi längs med vägsträckor där det fanns bara skog, tomma vildvuxna ängar och tiggare. Emellanåt kunde man fråga sig själv var i från människorna riktigt kom dit, det fanns ju inte ett hus i sikte på flera tiotals kilometer.
En annan sak som verkligen var iögonfallande var trafiken. Mellan en och två miljoner människor använder metron varje dag, resten tar sig fram till fots, med cykel, spårvagn, spårbuss, buss eller bil. Nevski Prospekt, huvudgatan i St. Petersburg, är tre filer bred åt båda hållen. Visste ni att det dock i alla fall alldeles bra går att köra i sju, åtta eller fler fordons bredd? Som tur var var våran busschaufför underbart bra på att köra! Han var finsk men hade bott i nu 7 år i St. Petersburg, och det märktes. Plötsligt kändes det inte alls så hemskt att köra omkring med ett knappa tre månader gammalt körkort i Finland, med tanke på vad nya förare måste ta sig igenom i St. Petersburg.
Den otroliga mängden av människor och fordon märktes också på luften, som verkligen inte hörde till den renaste jag andats in. Och då man tvättade händerna på kvällen blev vatten praktiska taget svart.
Men, direkt då vi kom fram passade jag och mamma på att utforska omgivningen av vårt hotell lite. Med kameran i högsta hugg gick vi mot Neva, den största kanalen i St. Petersburg. (Vår resa till fots blev mycket längre än vi hade tänkt oss eftersom vi inte kunde hitta ett ställe att gå över vägen på, men till slut kom vi i alla fall lyckligt tillbaka till hotellet. Ett litet tips är att antingen gå fast en St. Petersburgare eller söla så att en inföding hinner gå fast en, och sedan tillsammans med denna gå över gatan!)
Senare mot kvällen var mamma redan så trött att hon stannade kvar på hotellet, medan jag äntligen skulle få träffa henne jag saknat: Hanna Sivonen. Hanna tillbringar för tillfälle sex veckor (närmare fyra bakom sig) i St. Petersburg, och nu kom jag för att hälsa på henne i landet som ligger närmast hennes hjärta. Hanna rörde sig verkligen som fisken i vattnet bland alla ryssar, och jag kunde pusta ut av lättnad då vår telefon på hotellrummet ringde och det visade sig vara Hanna som kommit emot mig: jag skulle inte behöva ta mig ut i folkvimlet alldeles ensam.
Vi åkte med metro in till Nevski Prospekt, centrum av St. Petersburg. Jag köpte (nästan) mina metropoletter själv! En liten negativ sak med ryssar är att de inte riktigt verkar gilla oss turister. Nästan ingen talar engelska, och då man försöker artikulera fram några ord på engelska på samma gång som man vilt gestikulerar fram sitt budskap med händerna är det inte alls ovanligt att man får ett buttert eller argt svar, på ryska.
Jag kunde det kyrilliska alfabetet (alltså det som används i Ryssland) redan före jag reste till St. Petersburg, och jag rekommenderar verkligen att det pluggas utantill före en visit där. Praktiska taget inga skyltar står med latinska bokstäver, så vill man hitta fram är det bäst om man förstår det man läser. Hanna fick sig nog många goda skratt åt mitt staplande läsande. Men då jag upptäckte skyltar som kosmetik, antikvariat, bank, bibliotek och sedan insåg att jag de facto förstod vad jag läste var triumfen enorm. Lånordens mängd i ryskan är stor.
Som tur var är Hanna en hejare på ryska! Med hennes utmärkta språkliga talanger var allting möjligt! Vi vandrade omkring i stan, för att sedan slå oss ner på ett café och dricka te. Men måndagen led alltför snabbt mot sitt slut. Hanna knuffade in mig i rätt metro, och jag satt sedan där och upprepade för mig själv ”inte på första stationen, men på andra. Inte på första stationen, men på andra.” Någon gång efter ett stupade en trött Linda ner i den stora mjuka hotellsängen.
Tisdag 25 juli
Nästa dag var det väckning åtta (sju finsk tid!). Trötta mamma och ännu mera trötta Linda släpade sig ner på frukost, och sedan bar det av på rundtur med buss. Vi satte oss strategiskt längst fram i bussen, och ett vilt kameraklickande kunde höras från vårt håll. Hur lyckade bilderna nu sedan egentligen blev är ju en annan sak, men då man är en kort tid i en så enorm stad så tar man vad man får.
Efter bussturen fortsatte en del av gruppen in i St. Isaks kyrka, medan jag och mamma köpte kort, frimärken och glass. En timme senare bar det av till Eremitaget. För dem som inte vet är kan jag upplysa om att det är ett enormt museum, där inte endast tavlorna utan själva huset är sevärt. Det är nämligen i Vinterpalatset, kejsarfamiljens boningshus, som otroliga målningar av Picasso, Da Vinci, Rembrandt, Monet, van Gogh och många fler ställs ut. Vi traskade på i Eremitaget i nästan tre timmar, och efter det kan jag säga att det skönare än någonsin att sitta på en hård stenkant på ett hus.
Mamma fortsatte tillbaka till hotellet, medan jag blev i centrum och väntade på Hanna. Jag vågade inte gå emot henne någonstans, hade ingen karta och visste inte ens riktigt var någonstans i stan jag befann mig. Som tur var dök hon snart upp, och vi kunde bege oss ut på ett nytt äventyr, med kameran i högsta hugg.
Hanna åkte hem till sin värd mamma för att äta, och jag tog metron tillbaka till hotellet - alldeles ensam! Senare på kvällen sågs vi igen i centrum, och då klarade jag av att alldeles själv skrika (så att hon säkert hörde där hon satt bakom glasrutan) ”DVA” (alltså två) åt kassatanten vid metron, och sedan steg jag på rätt metro åt rätt håll, steg av på rätt station och, simsalabim, jag hade själv hittat till centrum!
Metron i St. Petersburg är verkligen inte så turistvänlig. En mumlande mansröst berättar vilken station metron stannar på. Efter det verkar han mumla något om de följande stationerna, jag vet inte säkert. Kikar man ut från dörren har man svårt att hitta namnet på metrostationen man stannat på. Det finns fyra linjer; en grön, en röd, en orange och en blå. Dock kan den blåa linjen stå med grönt och den röda med blått och så vidare. Försök nu sedan veta var du ska hoppa på och var ut …
Medan jag stod i rulltrappan i Nevski Prospekt med ett fånigt lyckligt leende på läpparna frågade plötsligt en kvinna något av mig på ryska. Jag mumlade försiktigt fram ett ”je ni gavarju parusski” och hon böjde sig emot mig och frågade antagligen vad jag sade. Jag harklade mig och upprepade orden. Tänk om ja sa nåt fel? Tänk om jag utan att veta om det sade något om att hon e ful eller att jag hatar ryssar. Som tur var skrattade hon lätt och sade något på ryska, som jag inte heller den här gången förstod. Jag såg om möjligt ännu malligare ut! Jag hade kunnat göra mig förstådd!
Om en stund gick jag ut ur byggnaden, och lade märke till att en äldre man som gick bakom mig bar på en stor pafflåda. Jag höll artigt upp dörren för honom, och han sade ett häpet ”spasiba”. Jag i min tur fick lyckligt svara ”paschalsta”. I St. Petersburg finns det verkligen inte för mycket med artighet, respekt eller leenden.
Snart dök också Hanna upp i centrum, uppenbarligen stolt över att hon lyckats lära mig ens lite ryska under min korta vistelse i hennes stad. Kvällen gick fort, och det var dags att denna gång på riktigt säga dasvidanja. Hanna skulle stanna ännu tre veckor, medan jag följande morgon skulle skumpa hemåt med buss.
Onsdag 26 juli
På morgonen var det igen lika tidig väckning, sedan packning, morgonmål, sista fotograferingstillfället och till slut dags att stiga in i bussen.
På vägen hemåt stannade vi först vid en ortodox kyrka någonstans mellan St. Petersburg och Viborg, och sedan en timme i Viborg. Här lyckades jag göra en kvinna riktigt riktigt arg, då jag fotograferade inne i en saluhall. Hon började skrika åt mig på ryska, och jag svarade förskräckt mitt je ni gavarju parusski. Hon fortsatte i alla fall att skrika, tills några ryska män kom och talade med henne. De log mot mig och viftade åt mig att gå.
Efter Viborg var det meningen att vi skulle köra direkt till gränsen, men plötsligt körde en mörkblå paketbil med ryska registerplåtar förbi, och viftade något till våran busschaufför. Busschauffören greppade mikrofonen, och konstaterade att vi skulle ta och stanna en extra gång. Den blå paketbilen svängde in på en öde sandplan och vi kurvade in efter den. Det visade sig finnas en hel del med sprit, vin, öl och choklad till salu i bakluckan på paketbilen! Busschauffören köpte nöjt kartor över St. Petersburg extremt billig (likadana som han sålde åt oss för 5€ styck!), medan hela busslasten köpte alkohol och choklad. Även jag hittade mig sittandes i bussen med en platta blåbärschoklad medan vi sedan fortsatte vår väg mot Finland.
Snart kom gränsen emot och vi skulle igen in på passkontroll. En av passagerarna i bussen hade varit måttlig berusad då vi startade från St. Petersburg, och tydligen hade han tyckt att det var en utmärkt idé att häva i sig en halv liter vodka, köpt från paketbilen, under vägen hem. I den ryska passkontrollen betedde han sig ännu någorlunda bra, flirtade lite med de strama ryska kvinnliga passkontrollanterna. Då det var dags för den finska passkontrollen vägrade han visa sitt pass åt den unga manliga kontrollanten som drog på smilbanden åt mannens orsak: han ville inte att någon skulle veta hur gammal han var, eller se hans fula bild. Till slut gick också den berusade mannen med på att visa sitt pass, och vi var över på den finska sidan igen!
Nu sitter jag här hemma i mitt lilla rum och tror mig ha fått en större vokabulär och ett ens lite vidare perspektiv på världen. Trött är jag också, det tog på krafterna att vistas i folkvimlet i en enormt stor stad, även om det bara var knappa tre dagar. Ingen skillnad åt vilket håll man tittade så såg man något nytt, och intrycket av hur Ryssland verkligen är började formas i mig. Fastän de nedskrivna orden om den här resan redan är många (jag kan inte konsten att kortfattat berätta om något) känns det i alla fall som om det fanns så mycket mera jag ville säga. Ryssland har fastnat på mitt hjärta.
