Tro är inte prestation utan kapitulation

ALLMÄNT. Det välsignade mig så när Arash skrev här nyligen att tro inte är prestation. Amen, det är så sant. Och att inse detta är en av nycklarna till segrande tro.

Tro är att kapitulera inför verkligtheten, att inte längre kämpa emot sanningen. Det står i Kol.2: 17; ”men verkligheten själv finns hos Kristus”(1917 övers.). Tro är alltså inte att försöka inbilla sig något som inte finns. Tvärtom. Det är att kapitulera inför den osynliga världens verkligheter! (”Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” 2 Kor.4: 18).

Guds ord talar om för oss sanningen om både Gud, synden och världen. Vi strider ibland för rätten att ha vår egen åsikt om allt möjligt. Och för all del, det är ju åsiktfrihet i vårt land. Men om vår åsikt inte stämmer med verkligheten, med sanningen, så är den föga värd i livets hårda kamp.

Jag måste få nämna om en sak till som välsignade mig i nämda artikel. Arash skrev att vi skall ”sluta begränsa Honom och börja låta vår tro växa”.

BEGRÄNSA INTE DEN ALLSMÄKTIGE!

De som läser den högt aktade engelska King James bibeln, kan ha blivit förbryllade då det där står i Ps.78: 41 they ”limited (=begränsade) the Holy One of Israel:”

I Folkbibeln står det; ”kränkte Israels Helige” och i 1917 års översättn. ”förtörnade”.

Vad skall vi tro?

Jag försökte forska litet i saken och fann följande: Det hebreiska ordet på detta ställe är

TANAH, som har två betydelser;

1. Kränka, bedröva, förarga, reta (till vrede)…

2. Staka ut (en gräns), begränsa, strecka, planera…

Jag är böjd för att tro att då ett ord kan tolkas på två sätt, så har vi ofta något att lära av båda betydelserna. Guds ord blir rikare på så sätt!

Jag skall belysa detta med ett konkret exempel:

Om man läser Hosea.11: 1 ”ut ur Egypten kallade jag min son”, framgår det tydligt av sammanhanget att det betydelser att Gud förde Israels folk ut ur Egyptens land. Men läser man Luk.2: 15 framgår det lika klart att detta syftar på att Gud förde sin Son Jesus Kristus tillbaka från Egypten efter flykten dit. Guds ord är ofta formulerat på ett sådant sätt att det kan tillämpas på flera sätt.

Därfär tar jag denna gång fasta på att vi frestar (förtörnar, knänker) Gud när vi begränsar Honom genom vår otro.

FÅ SAKER SMÄRTAR GUD MERA ÄN ATT VI BEGRÄNSAR HONOM MED VÅR OTRO! Ps.95: 1-11. Rom.1: 21.

MEN DET GLÄDER HONOM OERHÖRT NÄR VI BER HONOM OM STORA TING. Ps.2: 8: ”Begär av mig, så skall jag ge dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.”

Några exempel från Bibeln:

1 Mos.17: 17-19: Abraham, trons Fader, höll på att begränsa Gud p.g.a.sin brist på tro

på att Guds skulle ge honom en egen son vid hundra års ålder.

4 Mos.11: 21-23: Mose otro höll på att begränsa Gud i att försörja Israels folk i öknen.

4 Mos.14: 10-20: Här hade Mose tro vuxit. Han bad enträget att Gud skulle förlåta Israels barn ännu en gång, trots att Gud ungefär sa; nu får det räcka. Jag skall göra slut på detta folk och sén skall jag göra dig till ett stort folk. Hur kunde Mose be Gud fölåta folket, fast Gud själv sa att Han skulle förgöra det? Därför att han kände Guds natur. Han kände Guds ”stora nåd”, att den var gränslös (v.19). Och hans djärva bön blev hörd! Se även 5 Mos.9: 26-28.

2 Mos.kapitlen 32-33: Gud var så förtörnad på Israel för guldkalvens skull att Han inte ville gå med dem längre, utan bara sända en ängel med dem. Men Mose bad en ”gränsöverskridande bön” till Herren. Han bad: ”om Du inte själv vill gå med, så låt oss inte alls dra upp härifrån.” Herren svarade Mose: ”Vad du nu har begärt skall jag också göra. Ty du har funnit nåd för mina ögon, (2 Mos.33: 15-17).

Matt.17: 17: Jesu samtids otro smärtade Honom oerhört. 13: 58; Mark.6: 1-6.

Luk.1: 20: Sakarias otro gjorde honom stum. Lärjungarnas otro, Matt.17: 19.

KATASTROFALA FÖLJDER AV ATT I OTRO BEGRÄNSA GUD!

Ingen ljuvlig trons vila, Hebr.3: 7-11, 19.

Vi blir fyllda av knot och klagan, Ps.106: 24-25.(Inget jublande tack och lov). Ingen andlig tillväxt, bara kretsgång på stället, 4 Mos.14: 28-34. Död i ”lägret”, 4 Mos.14: 10-12, 29, 36-38. Man orkar inte längre ”be sig igenom”, Luk.18: 1-8. Folkbibelns översättning klartgör vad det är för tro Jesus undrar om Han skall finna när han kommer. ”En sådan tro”, som alltid ”ber utan att tröttna”, v.1. Svårt att orka förlåta andras oförrätter, Luk.17: 3-6. När Jesus sa att vi skulle förlåta vår broder fast han kommer sju gånger om dagen och ber om förlåtelse. Då sa lärjungarna: ”Ge oss mer tro.”

DEN OFÖRLÅTLIGA SYNDEN?

Svårt att tro på förlåtelse för egen del, Matt.27: 3-5: Judas trodde inte på Guds gränslösa förlåtelse och barmhärtighet. Om jag förstår evangeliet rätt kunde Judas ha blivit fölåten om han hade bekänt sin synd och bett om förlåtelse. Men, kanske någon frågar, finns det inte en synd som aldrig skall förlåtas. Ja, det finns det. Men här måste vi läsa bibeln nogrant för att få det att gå ihop. 1 Joh.1: 9 säger att om vi bekänner våra synder så förlåter Han våra synder, ”all synd” v.7.

Hebr.6 som talar om den oförlåtliga synder, säger i vers 6 ”dem är det omöjligt att före till ny omvändelse.” Det grekiska ordet för omvändelse här är ”metánoia”, som enligt ordboken kan översättas, ”omvändelse, förändrad mening, ånger, bot”. Den enkla förklaringen torde vara att den som begått den oförlåtliga synder är så bottenförhärdad att han aldrig ångrar sin synd och kommer och ber om förlåtelse. Det är ingen gräns på Guds nåd, det är människan som begränsar Gud!

GUD GJORDE DET OMÖJLIGA I MITT LIV!

Som ung evangelist gick jag igenom en våldsam helgelsekris under förnyelse-väckelsen 1949. Jag kände behov av att rannsaka mig själv och rena mig från allt som kunde ”finnas kvar”. Jag bad och försökte överge och bekänna allt jag kunde minnas. Jag bad och fastade och hade bönenätter, våndades och kunde inte sova. Men hur jag än kämpade mot orena tankar, motiv och annat, så blev det bara värre.

En kväll när jag åter ställde mig på knä vid en stol för att börja kämpa och be, stod det plötsligt helt klart för mig. Det här kan inte jag åstadkomma. Om inte Gud gör det, så blir det ogjort!

Jag steg upp från min knäböjande ställning och lade mig att sova! Och det märkliga var att all kamp och vånda var borta. Jag somnade lungt som ett barn.

Förjande morgon vaknade jag som i en annan värld. Det var full seger, all vånda var borta. Jag simmade likasom i en ocean av kärlek. Under ett par tre veckors tid upplevde jag inte ens några frestelser, tyckte jag. Det har nog gått upp och ner endel gånger sedan dess. Kanske jag inte alltid vårdat mitt trosliv, som jag bort. Men jag upplevde att det som för mig var omöjligt, ”det gjorde Gud”, Rom.8: 3.

”HANS KÄRLEK ÄR GRÄNSLÖS, HANS NÅD ÄR OÄNDLIG. HANS KRAFT INGEN MÄNNISKA UTFORSKAT ÄN. TY AV SIN VÄLDIGA EVIGA SKATTER, HAN GIVER OCH GIVER OCH GIVER IGEN.”

Kurt Allén