Du tror att livet e så självklart va?

ALLMÄNT. Här är Tomas Mattsons senaste berörande och tankeväckande dikt om relationer, svek och syskongemenskap.

Jag ser det.

Det lyser i dina ögon.

Jag hör det.

Din tunga förmedlar nåt naivt.

Du tror att livet är en dans.

Jag ser det.

Du dansar fram på vägen.

Jag hör det.

Du sjunger sånger med din mun.

Du tror så gott om människor.

Jag ser det.

Du litar på alla.

Jag hör det.

Folk talar om dig.

Du tror på kärleken.

Jag ser det.

Du bär ett foto i din plånbok.

Jag hör det.

Du talar om det.

Jag föraktar dig inte för detta.

Jag förstår dig mycket väl.

Du har en trygghet i ditt hem.

Du har en grund att stå på.

Var rädd om den men,

jag ber dig.

Tro ej att livet är så för mig.

Tro ej att jag har samma grund.

Samma tro på kärleken.

Att mitt hjärta sjunger samma sånger.

Ty livet har varit mig hårt.

Jag har sett en sida som jag hoppas,

du aldrig skall behöva se.

Jag har känt en smärta,

ingen kan förstå.

Jag har skådat människors svek.

Jag har gråtit mig till söms om natten.

Jag är inte bitter.

Men jag är annorlunda.

Jag tänker annorlunda.

Jag reagerar annorlunda.

Jag sörjer på ett annat sätt än dig.

Jag upplever smärtan, ofta mycket

hårdare än vad den egentligen e.

Vi har formats av olika människor.

Vi har olika egenskaper.

Jag är tjock och du är smal.

Jag är ledsen när du är glad.

Jag är svag när du är stark.

Men ändå är du min syster eller bror.

Ändå har du samma rätt som mig.

Det finns bara en.

En som för oss samman.

Över alla gränser.

Där vi ej kan finna nåt gemensamt.

Där vi blott ser olikheter.

Där ser Han blott sina barn.

Vi vandrar på olika vägar,

tänkas kan.

Men målet är det samma.

Det väntar ett ljus vid vägens slut.

Kom, tag min hand och följ mig dit.

Vi är kanske olika.

Men Han, Han är den samme.

Igår, idag och i evighet.

21.9.2006