Och sen då?

ALLMÄNT.

Satt länge och pratade med en vän. En vän som inte tror på samma sätt som mig, inte på långa vägar. Det är intressant att fundera tillsammans med någon som inte delar samma värderingar. Det är viktigt att ibland bli utsatt för att motivera varför man tror som man gör. Det gör en starkare.

- Vad tror du händer när man dör?

- Jag vet inte, jag hoppas man kommer till ett bra ställe.

Handlar det egentligen om att tro. Att tro att man kommer till ett bättre ställe. Eller handlar allt om hopp?

Ibland funderar jag på om allt som har med religion, Gud, Jesus, kyrkan osv. Att allt i grund och botten enbart handlar om hopp. Människan behöver saker att hoppas på när allt annat känns hopplöst.

Ibland har jag svårt att tro, då blir jag tvungen att bara hoppas.

Vad händer sen? Varför lever jag? Världen håller på att gå sönder, vi människor förstör miljön. Snart har vi ingenstans att bo, vad händer då? Vart kommer vi? Gav oss Gud jorden för att vi skulle förstöra den? Knappast.

Gav Gud oss jorden? Skapade han oss på sju dagar? Fanns Adam och Eva? Det känns så stort.

Kommer man till Himlen endast genom tron på Gud? Min kompis då, som inte tror? Hon är ju underbar, ödmjuk, och hon vet definitivt vad som är rätt och fel. Hennes uppfostran har inte sett ut som min. Är det hennes fel?

Att vara kristen ger inte bara möjligheter, hopp och trygghet. Ibland suger det också!

Ibland blir jag galen, borde kanske ringa en präst. Jukka Sandvik till exempel. Han har svar på det mesta.

Tänk om en massa saker. Tänk om jag håller på att bli galen. Ibland undrar jag.