Buss nr. 52, Connex 543 - en reseskildring

ALLMÄNT. Många människor åker buss varje dag för att komma till jobbet eller skolan. I storstäder är kollektivtrafiken ett måste och en självklarhet för många, även mig. För att komma till skolan använder jag mig av tåg, bussar och spårvagn. Tyvärr upplevs bussresorna av mig oftast endast som transportsträckor istället för separata händelser. Vad händer egentligen under den 23 minuter långa resan mellan Södra Haga och Arabiastranden i buss 52?

Konst – vad är det? Vissa tycker att det är fint att gå på museer och se på konstverk av kända konstnärer. Vissa njuter av att gå på opera. Konst kan också vara spraymålade spårvagnar eller en ihjälslagen katt. För vissa innebär ordet kultur att man kan njuta av fina konstverk och annan högkultur. Med ett öppet sinne kan man också hitta denna så kallade kulturupplevelse i sin vardag. Att kunna njuta av doft, musik, ljud, rörelse, beröring och visuell stimulans i en helt vardaglig miljö kan vara svårt, men jag tror att det går. Jag bestämde mig för att analysera en helt vardaglig händelse utifrån att den kan uppfattas som en kulturell upplevelse.

Det är den 12.3.2006 och klockan är 11:56. Jag står på Spireavägens hållplats och väntar på bussen, det finns inga andra människor där. Bussen borde enligt tidtabellen komma 11:59. Den kommer två minuter försenad, bussens klocka visar två minuter fel. Den är gul-orange, inte särskilt vacker. Jag stiger på bussen. Chauffören ler skumt mot mig och ser bort då jag hälsar glatt på honom. Radion är svagt på. Den spelar finsk schlager från 90-talet. Det finns ca.15 andra passagerare i bussen. Alla är utspridda i bussen, så långt från varandra som möjligt. Alla som stiger in ser snabbt ut över bussen, antagligen för att se var det finns lediga platser eller om det skulle finnas bekanta. Är detta ett tecken på att människor letar efter social kontakt? Jag ser dem i ögonen, ingen svarar min blick.

Färgen i handtagen flaknar, det finns många ganska korta hårstrån på sätet framför mig. Bromsarna gnisslar. Ljudet som kommer när man trycker på stoppknappen har ett rätt så svagt ljud, men hörs ändå tydligt genom bakgrundsbullret i bussen. Lampan som indikerar stop längst fram i bussen ovanför chauffören är sönder, den fungerar bara ibland. Vid mittersta utgången finns texten "Uloskäynti ∙ Utgång" klistrad över texten "ulos" med en stor gul klisterlapp. Fönstren i bussen är rena och det är lätt att se ut. Vädret utanför är vått, det är vår. Temperaturen är behagligt sval med tanke på det förhållandevis kyliga vädret ute. Om det skulle vara alltför varmt skulle man känna att man kvävs i sina varma kläder. Motorljudet är svagt. En glasskiva som finns vid mittersta utgången skallrar vid normal hastighet. Ljudet är nästan bedövande och överröstar allt annat ljud i bussen, det känns obehagligt. Bussen är förhållandevis ren. Det finns grus och sand på golvet, men golvet är inte vått. Här och där finns godispapper. Gratistidningarna är slut i tidningshållaren. Det finns inga reklamer i bussen. Det enda som kan betraktas som en reklam är en text med bussbolagets namn. Den är halvt sönderriven.

Klockan 12:05 sätter sig ett ungt par, båda har långt lockigt hår, framför mig. Söt, skarp parfym. Jag känner obehag. Fem minuter senare skämtar chauffören med en gammal dam som skall stiga på och har problem med kortläsaren. Det luktar tobak i bussen. Klockan 12:16 stiger en mamma med två barn och barnvagn på. De går och sätter sig och lämnar vagnen i mittdelen av bussen. Vagnen åker omkring och träffar andra passagerare som står där. Mamman bryr sig inte. Vägen är skumpig, jag är tvungen att hålla i mig för att hållas på sätet.

12:25 kör bussen ut på Lahtisvägen. Chauffören blir helt tydligt ivrig. Han gasar på fullt och jag är igen tvungen att hålla i mig då bussen bromsar för rött ljus. Chauffören gör ett snabbt filbyte över två filer. I radion spelar Baccaras ”Yes Sir, I Can Boogie”. När jag stiger av bussen tackar jag chauffören "Kiitos!". Chauffören ser förskräckt på mig i spegeln. Allt blir tyst. Efter en studs ögonkontakt nickar han allvarligt. Klockan är 12:29. Bussen är alltså 7 minuter försenad.

Känslan efter bussresan är tom. Resan var fylld med upplevelser, saker som normalt inte händer under en resa. Kanske man bara brukar vara insjunken i sina tankar och inte märka saker som händer. Jag är upprymd, men samtidigt tom. Det här skall jag göra igen.