What I don’t have, I long for.
What I do have, I don’t want.
When the doors are closed,
I want them open,
When the doors are open,
I want them closed,
‘Cause then I know too much,
And what I have holds no value.
Yesterday it rained,
As well as weeks before,
And today I woke to blue skies,
With the sunlight in my eyes.
And I found I was happy…
Very happy to see Mr. Sun, again.
I sit down in my room,
Watching a lit candle…
Then I turn the lights on -
And the little fire vanishes.
Paradox?
No. Just a life without contrast.
And if my life was a laughter?
It would be just like a life of tears.
But when I am down and you
wipe my tears,
I will know what happiness means,
Because I know what tears mean.
Nu kanske ni undrar varför jag har lagt in denna dikt, eller vad man ska kalla det, på mickelsson.net...
Igår talade jag med en person som jag ofta talar med, och jag försökte övertala personen om kontrasten vi behöver för att uppleva det goda i livet. Medan jag försökte, så började det mera och mera låta paradoxalt, så jag tror jag råddade bort personen helt och hållet. Därför bestämde jag mig för att ta mig lite tid och omformulera mina ord, i form av en dikt. (Dikten är inte kronologisk; det regnade inte igår :))
Många har säkert redan kommit på det jag skrivit, men jag är säker på att det finns många som inte har och kan börja se livet från en annan vinkel bara de får höra detta. Eller, det hoppas jag alltid, i alla fall, när jag skriver en dikt med en viss sensmoral.
