ibland vill man bara skrika

”Det handlar inte om välgörenhet, det handlar om rättvisa”

ALLMÄNT. vet du om en sak?

Idag är också en dag. En dag för att ligga på en blårandig säng full med kossa och gris och allt det där som man nog skulle göra bäst i att inte äta. Inte för min skull. För er skull.

”Det är omöjligt att göra en icke-egoistisk handling” citat av någon, jag vet inte vem. Kanske av dig.

Det är omöjligt…

Kan det vara sant? Kan det vara så förfärligt att när jag ser mannen på med rädda barnen - bössan i en utsträckt hand, så stoppar jag dit mina euron bara för att jag vet att jag kommer bli glad?

Att jag kommer känna mig nöjd ”nu har jag dragit mitt strå till stacken”

Nej

Jag vägrar tro det

Men kanske ändå

Nej, jag vill inte tro det!

För när jag ser honom, och jag ser min 1 euro som var det enda som var kvar efter min loppis-runda så vet jag att den kan bli till välsignelse för någon. Den kan göra något, något litet litet, det där fröet som en dag kanske blir stort.

Men kanske snaran kommer smygande jag borde, jag borde men du vill inte, du vill inte

Men vad tror du Gud skulle vilja?

När jag som bäst ligger där i min säng så nöjd över alla matrealistiska prylar jultomten m.fl hjälpt till att sprida ut runt mig, tar min syster upp en orange tidning och läser ”Att utrota fattigdom handlar inte om välgörenhet utan om rättvisa”

Är det en sanning eller är det en sanning?

För det är just det, det handlar inte om välgörenhet utan om rättvisa.

Tänk att vi kan känna oss duktiga när vi släppt vår 20 lapp i kollektboxen till missionsarbetet i Kenya. Tänk att vi kan tycka att vi var generösa. Sitta i bänken och tro att vi har gjort något extra bra. Guldstjärna till Josefine, pastorn kryssar av.

Nej det handlar inte om jag mig och mitt då, det handlar inte om dig, det handlar ju om Kenya.

Ni vet de där bruna ögonen man tittar på en stund, men sedan bläddrar förbi.

De är vårt ansvar. Den där 20 lappen och så mycket mer tillhör dem. Men vi roffar åt oss ochfår oss att se oskyldiga ut. ”OBS OBS jag ger ju tionde!” intresseklubben antecknar

Det är så lätt att ge för att tillfredställa sig själv, stilla sitt samvete som gnager som råttor.

För ansvaret är för tungt. Och vi känner oss hjälplösa. Men vem är det som är hjälplös egentligen?

Vi är mest bara lata. Mest bara ointresserade. Mest bara lyckligt ovetande.

När jag ligger där mår jag plötsligt lite illa.

Vi måste vi ge upp våra dumma ego-värderingar, våra idiotiska måsten, jaså du behöver nya gardiner? Jaså du har inte köpt nya på ett helt år? Jaså men vet du om att i Colombia har de inga fönster att hänga gardiner i, för de har inga väggar, för de har inga hus, för de har inga hem! Förstår ni det? Förstår någon det?

Jag förstår det inte.

Vippavappan är i obalans.

Vi måste byta sida.