Nanna

Det där med förlåtelse

KOLUMN. I Karate Kid II säger Daniel-sans mentor Mr. Miyagi ungefär så här vid ett tillfälle: ”För den som inte har förlåtelse i sitt liv kommer döden som en befrielse.”

Inte en alltför dålig replik för en film från 1986. Innebörden i meningen är väl att en som hela tiden måste bära konsekvenserna av sitt och andras handlande blir väldigt nedtyngd och döden verkar då som en lättnad.

Jag har funderat en del på vad det är jag uppskattar mest med kristendomen. Vad skulle du säga? Det verkar som om det utkristalliserar sig allra bäst då jag umgås med människor med en annan religion än jag… muslimer, judar… Jag kommer alltid tillbaka till det här med förlåtelse. Om man talar om förlåtelse med en psykoanalytiker säger han kanske att han inte tycker om det där ordet. Han säger kanske att förlåtelse är detsamma som förnekelse. Om man vill be om förlåtelse av en muslim, säger han troligen: ”Vad gör jag med ditt förlåt? Ingenting!”

Då blir jag rätt glad åt att få leva i en kultur där man får göra fel för att det finns något som heter förlåtelse. (Och jag talar inte om Kauniit ja Rohkeat-stuket ”I forgive you, but I will NEVER forget.”) Nu handlar det ju faktiskt inte bara om kultur, men förlåtelsebegreppet är väldigt fint inmejslat i den europeiska kulturen. Vi är mer kristna än tidningarna ibland vill medge. Eller kanske man borde säga att vi är mer påverkade av bibliska värderingar än man först vill inse. Tolerans i alla riktningar, men inte mot den egna historien, som faktiskt är djupt rotad i judisk-kristna värderingar. Inga morgonsamlingar i skolorna och allt som har med kyrkan att göra ska man automatiskt tala nedlåtande om. Det verkar som om det finns ett enormt självförakt i Europa – allt som har med det gamla kristna arvet ska elimineras. …som en liten tonårstid i historien då man ska göra uppror mot föräldrarna.

Jag skulle vilja säga att till och med humanismen, som aktas så högt i den sekulära delen av vårt samhälle, har väldigt mycket att tacka de judisk-kristna värderingarna för. Jag undrar hur ”humanismen” skulle ha sett ut om den uppstått i Asien nånstans? Kommer inte just uppfattningen om människans höga status, hennes enorma kapacitet och goda vilja från den människosyn som målas upp i Bibeln? Där människan är skapelsens krona, högt älskad. Jag undrar om ens den mest sekuläre vill ha ett samhälle som är helt befriat från Bibelns värderingar? Jag tror tyvärr att skulle vi ta bort alla kristna värderingar har vi kvar en barbarisk vikingakultur där man sätter ut barn i skogen, där mångas liv inte har något som helst värde och där liten möjlighet till förlåtelse och upprättelse ges.

Inte det att det skulle vara så grymt lätt att förlåta alla gånger. Jesus ställer det i Lukas femte kapitel i relation med att hela en lam man. …som att det där med förlåtelse är ett lika stort mirakel som när någon blir helad eller gjord frisk från en svår sjukdom. Är inte förlåtelsens mirakel och dess följder i våra liv minst lika stora som de saker som vi kallar ”övernaturliga”?

Förlåtelse är inte detsamma som förnekelse, att sopa under mattan och låtsas att saker aldrig har hänt. Förlåtelse innebär inte heller att aktivt hålla fast vid minnen. Förlåtelse är i allra högsta grad något övernaturligt, därför att Gud kommer in i situationen. Jag får falla och det finns möjlighet för mig att resa mig som en bättre människa. Jag är inte tvungen gå och bära skuld för något jag sagt eller gjort för resten av livet. Framför allt: jag får förlåta. Jag behöver inte vara arg eller bitter för något någon gjort mot mig i tio, 20, 50 års tid. Jag får släppa det och möta livet som en friare människa. Som en öppnare människa. Som en lättare människa.

Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. Ef. 4:32