Idag blev jag sådär fruktansvärt rosenrasande som jag ibland blir.
Såhär i efterhand vet jag inte riktigt om jag hade rätt att bli så pass upprörd som jag blev. Tack och lov syntes inte min frustration lika mycket på utsidan som den kändes på insidan. Eller så var det precis vad den gjorde.
Idag fick en av mina stackars lärare vara med om ett av mina korsförhör, där jag ställer tusen frågor om saker som inte angår mig alls.
Tyckte nästan synd om henne redan innan första frågan bubblade upp inom mig.
Frågade henne om varför hon jobbar heltid som lärare samtidigt som hon driver en advokatbyrå. Vad svaret var är ganska oviktigt egentligen. Frågade min första fråga, mest för att, sådär lagom smidigt komma in på det jag egentligen undrade.
Fråga två: Varför har du två heltidsjobb samtidigt som du har två småbarn hemma?
Efter en viss förvirrad min (från min lärare) gav hon mig ett ärligt svar.
För att korta av hennes cirka fem-minuter långa "tal" kan jag berätta vad hon svarade.
Tydligen mådde hon själv bättre av att få jobba mycket. Tydligen tyckte hennes man också det, som har ett heltidsjobb i Sverige.
Satt och gapade en stund innan jag kommenterade hennes svar.
VEM uppfostrar dina barn?!
Sedan kom fråga fyra, fem, sex, sju,... tusen osv.
Jag blev så upprörd att jag nästan var beredd att adoptera hennes barn.
Efter skolan, när jag tillsammans med min pojkvän satt och pratade om tusen och en saker. Berättade jag för honom om min diskussion med läraren. Jag viftade med händerna, höjde rösten och var allmänt upprörd över vad jag fått höra.
Kanske jag reagerade lite väl häftigt. Men jag kunde inte låta bli att tänka på vart världen är på väg.
Är människan inte mer ödmjuk än så?
Måste vi lägga oss själva i första hand för att kunna göra våra barn lyckliga?
Kan vi inte sätta barnen först, och bli lyckliga av deras lycka?
Eller kompromissa, som att exempelvis ha ett jobb och åtminstone bo hemma?
Jag ville inte döma och verka allmänt okristlig i mitt samtal, men en viss risk finns att jag inte var en speciellt bra människa den femton-minuter långa diskussion vi hade.
Antar att en ursäkt skulle sitta fint.
Men ja, jag undrar. Vart sjutton är världen på väg?
