Tanken var i och för sig inte ny för mig. Redan sedan skriftskolåldern hade tanken jagat mig med en varierande intensitet. Tänk att en dag få vandra på samma gator som Jesus, få besöka ställen som beskrivs i Bibeln, och erfara Mellanösterns kultur. Och jo, visst verkade tanken av att fly den kyliga finska vintern också lockande.
Problemet var, som alltid annars, frågan om pengar. Tyvärr verkar det av någon konstig anledning inte finnas en fond för fattiga ex-studeranden, som får ett plötsligt behov att göra liknande resor. Och med en militärdagpenning på 3,60 förblir ens besparningar ganska magra. Men i de dystra och gråa tider jag då levde i, kom plötsligt en stråle hopp, som blåste liv i mina drömmar. En vän tipsade mig om en kibbutz i Jerusalems närhet, som grundats under sjuttiotalet av några finska missionärer och numera sköts av messianska judar. Stället livnär sig till en stor del på sin turistverksamhet, och för att hålla kostnaderna nere drivs verksamheten till en viss del av volontärer.
Yad HaShemonah, som stället heter, tar emot volontärer för perioder på tre eller sex månader. I utbyte mot att man arbetar på kibbutzen fem dagar i veckan, förser kibbutzen arbetarna med visum, kost och logi, en liten månadspenning och några organiserade turistresor. Då de enda obligatoriska kostnaderna för volontärerna då är flygbiljetterna, kan man lungt säga att det är den studerandes och nyblivna reservistens dröm. Speciellt om man råkar ha ett halvt år överloppstid när man sluppit ut ur militären och inte ännu börjat studera.
Så cirka fyra månader efter den där gråa, regniga höstdagen i militären, sitter jag nu för andra veckan som nattvakt i Yad HaShemonahs reception och njuter av allt som är så annorlunda. För även om det säkert tar en lång tid att få ett grepp om kulturen här, är det inte svårt att se skillnaderna mellan Finland och Israel. En av de första skillnaderna man lägger märke till är trafikväsendet. Trots alla självmordsbombningar man talar så mycket om och all terrorverksamhet som riktas mot Israel, är det trafikolyckorna som dödar mest människor årligen. Det kan man i och för sig ana bara man sitter en stund i en lokaltaxi eller lokalbuss. Varannan bil verkar vara på något sätt skråmad och tillbucklad. Å andra sidan återspeglar det en viktig aspekt av den israeliska mentaliteten; en liten skråma här eller där är inte så farligt. Det är ju bara frågan om materiella saker.
Israel verkar också på många sätt vara ytterligheternas land. I skuggorna av mäktiga, fina stenhus kan man ofta se tiggare. På kvällarna är det inte ovanligt att se folk som sover på gatorna. Ett fenomen som vittnar om det alltjämt spända politiska läge som Israel befinner sig i är de israeliska soldaterna och poliserna som finns utplacerade i vartenda gatuhörn. Det är inte ovanligt att man blir stoppad av en säkerhetsvakt på gatan och får lov att gräva fram sitt ID-bevis.
På tal om ytterligheter och Israel måste man givetvis också nämna det religiösa klimatet, vilket är som extremast just i Jerusalem-trakten, då alla tre av de största religionerna har sina helgedomar där. Till de mest extrema synerna på gatorna hör de ortodoxa judarna som är klädda i sina traditionella, svarta kostymer, hattar och andra religiösa kännetecken, även om det i februari förekommer dagar med ett par tiotal plusgrader. Också som turist borde man beakta att det är oacceptabelt att i bussen sätta sig brevid en ortodox judisk kvinna, om man är av manligt kön, för att inte tala om hur fel det skulle vara att se dessa rakt i ögonen. Kvinnor får i regel inte alls fråga något av de ortodoxa männen. Gör de det är det onödigt att förvänta sig något svar. Likadana etikettregler finns säkert i mängd och massor, men själv lever jag tills vidare lyckligt ovetande av största delen av dem.
Tre månader i landet kanske hjälper mig med att förstå litet mera av den israeliska kulturen, men en sak som är säker är, att var och en själv borde komma och erfara vad den har att ge för att till fullo kunna förstå den.
Mer av mina tankar/erfarenheter: http://jontte-87.livejournal.com/
