Varför är det så lätt?

ALLMÄNT. en dikt.. om att vara människa..

Varför är det så lätt?

Varför är det så lätt att se människa djupt i ögonen men ändå se rakt igenom?

Varför är det så lätt att radera ett nummer ur telefonen och låta vän falla i glömska?

Varför är det så lätt att bli ilsken,

att vråla och skrika,

att såra och skända,

att svära och slåss?

Varför är det så svårt att bara låta kärlek lysa upp min blick?

Varför är det så svårt att bara besinna sig själv?

Att glömma och förlåta?

Att vägra hata?

Att bara kapitulera inför korset?

Att erkänna sig svag och besegrad?

Varför är det så lätt att tveka,

att inte våga gå fram fast vägen redan är upplyst?

Varför är det så lätt att välja diket bredvid framom vägen i mitten?

Några tankar om allt detta..

Som människa..

som kristen..

är jag svag..

precis lika svag som någon annan..

precis lika fräck och elak som min värsta fiende..

troligtvis aningen värre..

Jag valde för 5 år och 11 månader sedan att följa Jesus.

Bland det första jag fick lov att lära mig är att jag är svag.

Att jag inte alltid orkar vara glad.

Att jag inte alltid orkar älska och visa kärlek mot allt och alla.

Jag måste lära mig att kapitulera inför korset.

Dagligen, ständigt, varje minut..

vill jag göra saker som för mig längre ifrån Gud.

Det är så lätt att hata.

Det kan vara så innerligt svårt att älska.

Kärlek..

den sanna kärleken..

den kraft som finns i ordet älska...

den kraften är inte något jag som människa kan tvinga fram.

Jag kan inte älska alla som jag träffar.

Jag kan inte älska allt som gör mig ledsen och sömnlös om natten.

Men det handlar inte om MIG och MITT..

Det handlar inte om vad JAG kan göra..

Det handlar om vad HAN redan har gjort.

Det är Han som är grunden för all kärlek.

Vilken befrielse det sen är..

När jag vågar släppa taget..

och falla i hans famn..

När jag vågar gråta..

När jag vågar säga..

FÖRLÅT.