Det är klart att vi blir även verksamma om vi blir tända. Petrus säger i 2 Petr.1: 8: ”Ty om detta finns hos er och mer och mer förökas, så tillåter det er icke att vara overksamma.” (1917) Men det tragiska är att verksamheten kan bara fortsätta och fortsätta fast elden har slocknat för länge sedan.
Den gudabenådade sångförfattaren Sam Gullberg sjöng på sin tid frågan: ”Brinner elden i ditt hjärta såsom förr, Eller har du stängt för Jesus hjärtats dörr? Säg, nog vill du redo vara, när Han hämtar hem sin skara. Men då måste elden brinna såsom förr!” (Sångens Härold, nr.327)
Jag vill sannerligen inte vara negativ, utan är tacksam för varje liten väckelselåga som ännu brinner. Men om vi ser på utvecklingen, så kan vi inte med bästa vilja i världen ärligt säga att våra Nordiska församlingar är väckelsehärdar över lag.
De är i många fall det som är kvar av en väckelse som en gång var. Som bevarar minnet av en eld som en gång brann! Och Gud vare lov att det ännu finns små lågor som brinner här och var.
Men man kanske skulle kunna säga (o, hädiska tanke) att församlingarna i många fall är ”väckelsemuséer” och inte väckelsehärdar. Metodistmuséet, Missionsmuséet, Pingstmuséet, etc.
Många vet inte ens vad verklig väckelse är, de har aldrig upplevat något sådant.
Det behöver inte nödvändigtvis vara väckelse för att det är ”liv och rörelse”.
Visst kan det bli fart på folk om de får möta Gud, och de kan bli litet högjudda. Men inte är det ”väckelse” för att man exerserar med folk och får dem att röra på sig. Och att man skruvar på litet mera volym. Eller som en väckelsepräst i norra Sveriga sa: ”Om det inte kommer några dån från himlen, så dånar vi själva.”
Hur är det? Inte vill vi väl lura oss själva? Visst vill vi ha äkta vara!
Det berättas om en stad i Amerika där 1800-talets väckelseförkunnare Charles G. Finney hade väckelsemöten, att väckelsens ande var så utgjuten, att när ett hästekipage kom inom stadens gränser, så var det en sådan väckelseatmosfär i staden, att de kom i nöd över sina synder, fast de inte ännu hade varit på något möte. Det var även ett krigsfartyg som närmade sig stadens hamn. Matroserna kom i syndanöd redan ute på redden.
Faran att förlora elden när man blir gammal är överhängande. Men någon invänder kanske: Man kan väl inten fordra att gamla människor skall orka lika mycket som unga. Man får väl lov att ”lägga av” när man blir gammal. Men säger man så, tyder det på att man missuppfattat vad det är att vara brinnande. Det är inte fråga om fysiska prestationer, utan att kärlekslågan hålls brinnande. Kärleken till Gud, kärleken till Hans ord, kärleken till Hans folk och kärleken till förlorade syndare.
”Kärleken är stark som döden, dess längtan är obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den”, säger Höga Visan 8: 6.
Eldsprofeten Elia bevarade den himmelska elden ända till den sista dagen. När han skulle tagas hem till himlen sade han till den unge profetlärjungen Elisa att han skulle få begära något han önskade förrän Elia togs upp till himlen. Då sade Elisa att han önskade en dubbel lott av Elias ande. Så mycket beundrade han den ande som var i hans föregångare eldsprofeten Elia. Och Elisa fick bönesvar. Det märkliga är att det finns dubbelt så många under antecknade i den Heliga Skrift från Elisas liv som från Elias. Det sista skedde t.o.m. efter Elisas död. Man råkade kasta en död man i Elisas grav. När liket kom i kontakt med Elisas ben, fick den döde liv igen. Man kan väl knappast säga att detta skedde för att Elisa hade så mycket fysisk kraft kvar. Nej, det var elden, ELDEN…
Må vi inte ursäkta oss med falska ursäkter, utan på allvar fråga oss: ”Har vi elden?”
Prästen Eli bevarade inte elden ända till slutet. När han blev gammal blev han även ljum och slapp och slö. Och Gud lät därför förkunna en dom över hans släkt. 1 Sam.2: 27-30. Ljumhet behagar inte Gud. Han säger genom profeten Jeremia: ”Förbannad vare den som försumligt utför Herrens verk.” Jer.48: 10.
Torsd. den 19 juli hade jag förmånen att få vittna och sjunga litet i ett tältmöte i Kronoby, varifrån såväl min mor härstammar som även min första hustru Margareta. I den väckelseatmosfär som rådde kände jag en djup längtan att få bevara den himmelska elden ända till slutet, så jag bad vännerna i mötet att bedja för mig att så må ske. Det är en kamp att bevara elden brinnande. Det går inte av sig själv.
Låt mig ännu citera några bibelord om elden:
Andens eld, Matt.3: 11.
Vittnesbördets eld, Jer.20: 9; Apg.4: 20.
Själavinnandets eld, Rom.9: 2-3.
Helighetens eld, Jes.33: 14.
Elden skall ständigt hållas brinnande, 3 Mos.6: 9, 13. Men elden faller aldrig på tomma altaren, 1 Kon.18: 38. Må vi ligga på Guds altare så att elden har något att falla på!
Låt mig till sist berätta något från väckelsen i Svensk-Finland, som avslöjar åtminstone en av hemligheterna till att väckelsens eld kan börja brinna. I förra seklets början var det två unga systrar i församlingen i Andreaskyrkan i Helsingfors, som längtade efter väckelse. De beslöt att börja använda frukosttimmarna till att bedja därom i kyrkans lilla sal. Småningom fick även andra nys om detta, och flera började sluta sig till de bedjande ungdomarna i lilla salen. Skaran började sakta men säkert att växa, och efter veckor och månader hade skaran växt så att de inte längre fick plats i lilla salen, utan var tvungna att flytta ut i stora salen. Men då kom genombrottet. Skaror blev frälsta och döpta i den H elige Ande. Märkliga helbrägdagörelseunder skedde. Det var en sådan förnimmelse av Guds heliga närvaro att den unga bondepredikanten Otto Pellas kände behov av att krypa och gömma sig under ett bord i kyrkan. Vid ett tillfälle syntes eldslågor ovanför kyrkan, så folk trodde att det var eldsvåda. A. W. Rosenberg var vid den tiden pastor i Andreaskyrkan. Den ena av de två unga systrarna hette Anna och blev sedermera gift med den legendariske finske missionären Toimi Yrjölä, som på senare år reste omkring i Indiska oceanen med missionsbåter Ebeneser och missionerade i länderna där.
Elden KAN hållas brinnande om nya offer ständigt läggs på altaret. "Den SKALL alltid hållas brinnande. Den FÅR INTE slockna:" 3 Mos.6: 13.
