The Holmes brohters Wendell(Bas, voc) & Sherman(guit., piano & voc) samt Popsy Dixon(dr, voc)

Vad behövs för att fylla en luthersk kyrka?

ALLMÄNT. Nina Åström och The Holmes Brothers rockade fett i Gamlakarleby stadskyrka

Wov - är nog det ända man kan säga... När det närmade sig konsertdags och jag ännu koplade de sista sladdarna för att få konserten bandad och tittade mig omkring var kyrkan nästan fullsatt...över 800 personer var vi i alla fall - finska, svenska, några engelskspråkiga, gamla och unga, barn och vuxna...

När jag satte mig vid pianot och hälsade folket välkommet var det nära att en tår skulle ha fallit, fick helt enkelt ta mig samman. Några veckor med diverse "tillställase" detaljer hit och medier dit fick sin kulmen i en fullsatt kyrka. När jag sen drog igång den första allsången "This is the Lords house, everybody is welcome..." var nog publiken eller kyrkfolket lite tröga att sjunga med men efter att ha konsulterat den ditflygda juryn från USA och vi fick ta om det blev det definitivt bättre.

Men när sen Nina Åström äntrade scenen tog hon publiken med storm som hon brukar. Hennes närvaro, utstrålning och förmåga att beröra människor med sina vardagsnära texter och sina jordnära mellansnack - ja hon predikade faktist hela evangeliet med några ord. Skulle jag vara från vårt västra grannland skulle jag ha sagt att det var Kärlek i luften - och det var det. Katja Liimatta-Åströms honnungsläna backing och Kimmo Suomelas gitarvirtuositet smälte definitivt våra hjärtan. (Om ni får tag i Cool Tides skiva ska ni checka in den - tror att det är nåt för bluesälskare att bita i - så bra är Kimmo...)

Spektret av musikstilar var som vanligt brett när Nina är i farten, de va blusigt, poppigt, lungt och rivigt på samma gång. Igen i år var nog "Freedom within prison walls" från hennes nya skiva "Landscapes of my soul" en av höjdpunkterna. Friheten i Kristus är frihet till och med i ett fängelse i Ryssland. Kan nog förstå att våra vänner från USA kände sig lite hotade av vår egen stjärna - woh hon är bara så bra, så skön, så innerlig och varm.

Nå så småning om blev det dags att ge över åt bröderna från andra sidan Atlanten. Upp på scenen eller i koret som det heter i en kyrka steg Wendell, samme man som en timme tidigare steg ur vannen räkte mig sin hand och citerade nyatestamentet "I am the way the truth and the life. NO one comes to the Father exept through me... Amen?" och vad kan nu en luthersk präst svara på det - jo Amen i bästa frikyrkostil...

Nå dehär två bröderna Wendell och Sherman har grått hår i tinningarna och är nog i den vanliga kyrkokörsåldern för oss, liksom Popsy som inte är broder annat än i Kristus. Där ställer de sig, sjunger som bara den, stämsång som får en att gråta. Popsy sitter bakom trummorna och sjunger för det mästa i falsett, Sherman hanterar gitarren och pianot som om han skulle vara född med dem i handen - men så har han också spelat i över 50 år. "Are you having a good time" återkommer han till och så drar de iväg med "Praise God and Praise the Lord..." och så svänger det igen så att bänkarna håller på att rasa. De kastar oss från rockig blues till gospel ballader, gittarren ryter och de svänger om trumkompet, bassen bublar på å gubbarna njuter och det syns lång väg.

Dehär männen i 75 års åldern reser över 200 dygn om året, står på bluesscener, i pubbar och på festivaler - och praise God de kör ungefär samma set oberoende av var de är. Pianot klinkar riktiga bluesriff, och Popsy sjunger som en liten pojke i sin falsett och de andra två faller in med sina härliga stämmor. När det blir dags för kollekt är det Amazing Grace som står i tur. Hela kyrkan sjunger med i den långsamma versionen av låten och alla njuter - stänger jag ögonen är jag väldigt långt borta från vår kyrka. Intensiteten hålls kvar - de gamla gubbarna släpper oss inte en sekund, leendena på lepparna och det varma hjärtat förföljer oss långt bak i kyrkan.

Så börjar det bli dags för de sista låtarna, Nina, Katja och Kimmo blir uppkallade och det är dags för en oövad låt tillsammans. Och oj vad de svänger. Nina och Katja backar upp de andra med sin sång. Sherman och Kimmo vågar sig på en gitarr duell och Popsy sjunger på med sin klara falsett. När denhär grande finalen är slut vill inte applåderna ta slut, vi vill ha mer, vi vill inte bryta upp och visst en låt till blir det med de härliga bröderna och systrarna "I've got Jesus on the line, tell Him what you need" och nu har de blivit ett. De e inte lätt att kommunicera över en så bred scen som det här är men det funkar och gungar och oj oj - dethär kommer det att ta länge innan vi glömmer.

Kära vän om du missa konserten så missade du mycke - de var helt enkelt sjukt bra. Kyrkan, den stora och kala var fylld till nästan sista platts och när vi ger oss iväg mot restaurangen är ännu adrenalinnivån i blodet hög, vittsarna svallar höga och folk tittar lite förstulet på oss där vi sitter och pratar, skrattar och delar en liten bit av vägen tillsammans. Vad är det som gör att det känns som om man träffar sina bröder, de där bekyrmen och glädjeämnena vi hann dela över en matbit var nu inte många och inte märkliga och ändå har det hänt, på några timmar har vi byggt en gemenskap, har vi berört varandra och det är tid att skiljas. Hoppas det blir flere gånger med the Holmes Brothers - hoppas de får fortsätta föra ut sitt hoppfulla, glada budskap ännu länge och du - håll utkik efter videoclipp från konserten... Jag lovar de kommer bara jag får ihopklippt dem till nåt... Så länge kan du ju titta på youtube och kolla in myspace... Bröderna finns där.

Many blessings, som de skulle ha sagt!

PS. Svaret på rubrikens fråga är: ett band från hemtrakten, ett band från USA gärna gospel-blues och en massa jobb med en hel del mer och mindre motsträviga medier verkar det som...

Kyrkan full med the Holmes Brothers!
Nina Åström, Katja Liimatta-Åström och Kimmo Suomela gav oss njutbara toner och ord!