Jesus kunde han stannat kvar i himlen och haft det skönt och festligt, i stället för att komma hit till denna mörka och onda värld, för att försöka rädda mänskligheten. Denna mänsklighet som belönade Hans osjälviska kärlek med döden på korset!
Det står i en gammal sång: ”Fattig och ringa vår Frälsare kom. Lämnade ära och glans, rikedom.
Ingen har gjort ett så stort offer som Jesus, Frälsaren kär.”
Men i och med Jesu kommande hit till vår värld tändes ett stort ljus, och världen blev en ljusare och varmare plats att bo på!
Men också vi kristna, vi Jesu efterföljare, kan medverka till att göra denna vår värld till en ljusare och varmare plats. Vi får väl hoppas att vi inte missat detta, inte glömt bort vad som är vår egentliga mission här!
I Jesu liknelse om domen i Matteus kap. 25: 31 - 46 framgår det tydligt vad Jesus väntar sig av oss om vi fortsätter i Jesu anda. Han säger i vv. 35 - 40: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.
Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”
OM DEN GAMLE APOSTELN JOHANNES!
EUSEBIUS återger i sin KYRKOHISTORIA (sid.158), något som berättats av Klemens af Alexandria, om Herrens apostel Johannes.
När jag läser detta låter det mig ana något av det som var hemligheten till Jesu apostlars framgång i evangelisationsarbetet; deras brinnande kärlek, som drev dem till att uppsöka och frälsa det som var förlorat, precis som deras Mästare.
Aposteln Johannes tillbringade sin ålderdom i trakten av Efesusförsamlingen, som grundades av Paulus (Apg.19). I en stad, inte långt från Efesus, påträffade han en yngling med reslig gestalt, ett vackert utseende och en varm själ. Han lyckades vinna honom för Kristus. När han for vidare anförtrodde han honom åt biskopen i Efesus med dessa ord: Denne anförtror jag åt dig av hela mitt hjärta inför församlingen och med Kristus som vittne.
Biskopen åtog sig detta och Johannes återvände till Efesus. Biskopen tog den honom anförtrodde ynglingen i sitt hus, uppfostrade honom, höll honom under uppsikt, omhuldade honom och döpte honom slutligen. Därefter avstod han från större omsorg om honom. Men då han för tidigt fått frihet, fördärvade några jämnåriga, som var lättingar, utsvävande och vanda vid det onda, ynglingen.
De drog honom först till sig genom kostsamma gästabud, sedan tog de honom med sig, då de nattetid gick ut på plundring. Sedan fordrade de att han skulle vara med även om större företag.
På grund av sin kraftiga natur löpte han lik en styvmunt och stark häst från rätta vägen, bet i betslet och fördes med fart i avgrunden. Han uppgav fullstädigt frälsningen i Gud, han tänkte inte numera på något obetydligt, utan han ville uträtta något stort, eftersom han en gång var förlorad, och önskade uppleva detsamma som de andra. Han tog dem med sig, bildade ett rövarband, var en verksam rövarhövding, våldsam, blodtörstig, grym.
En tid gick, och av någon förekommen anledning kallade man åter på Johannes. Då han hade ordnat allt annat, för vars skull han hade kommit, sade han: Nåväl, biskop, giv mig tillbaka, vad jag anförtrott dig, det som jag och Kristus anförtrott dig, med den kyrka du förestår som vittne. Biskopen blev i början häpen och trodde, att man ville av honom utpressa pengar, som han inte hade fått. Han kunde inte tro, att det var fråga om sådant som han inte hade, inte heller kunde han misstro Johannes.
Men då denne sade: Jag begär tillbaka ynglingen och min broders själ, suckade den gamle djupt och brast i gråt. ”Denne, sade han, är död!”
”Hur har han dött och hurudan död?”
”Han har dött bort från Gud. Han har blivit ond och fördärvad och, kort sagt, en rövare. Nu har han tagit berget i besittning, i stället för kyrkan, med en likasinnad trupp.”
Aposteln rev sina kläder, slog under stor veklagan sitt huvud och sade: ”En skön väktare lämnade jag för min broders själ. Låt mig få en häst, och någon må bli min vägvisare.” Han red utan vidare bort från församlingen.
Men då han kom till stället, blev han tagen av rövarnas förpost. Han sökte ej fly eller ursäkta sig, utan han ropade: ”För den skull han jag kommit. För mig till er hövding.”
Denne väntade honom först, fullt beväpnad som han var. Men då Johannes närmade sig och han kände igen honom, greps han av blygsel och flydde. Men Johannes följde efter, så mycket krafterna medgav, glömmande sin höga ålder, och ropade: ”Varför, barn, flyr du undan din fader, en vapenlös gubbe? Förbarma dig över mig, mitt barn! Frukta inte; ännu har du hopp om liv. Jag skall inför Kristus avlägga räkenskap för dig. Om det behövs, skall jag frivilligt lida döden för dig, såsom Herren led för oss. Ja skall ge mitt liv för dig. Stanna, tro mig: Kristus har sänt mig.”
Då ynglingen hörde detta, stannade han först med sänkt blick, sedan kastade han vapnen från sig, sedan darrade han och grät bittert. Då gubben närmade sig honom, omfamnade han honom, bad med sina suckar om förlåtelse, så gott han kunde. Men den gamle gick i borgen för honom och svor honom, att han av Frälsaren vunnit förlåtelse för honom, bad honom, föll på knä, kysste hans hand, som genom ånger var renad, och förde honom tillbaka till församlingen, bad för honom med ymniga böner, kämpade tillsammans med honom med oavbruten fasta, med mångfaldiga bevekande ord fängslade han hans sinne. Och begav sig inte förr bort, berättar man, än han lämnat honom åt församlingen och i honom givit den ett stort exempel på sann ånger, ett stort tecken på nyfödelse, en synlig uppståndelses segertecken. Så långt Klemens´ berättelse, som EUSEBIUS anser berättigar sin plats i hans kyrkohistira, på grund av sitt historiska värde och läsarnas nytta!
Har vi någon vilsegången, som vi kan uppsöka och föra tillbaka, någon ensam och bortglömd som vi kan besöka i kärlek, någon sjuk och eller sörjande som vi kan besöka och uppmuntra.
Eller någon annan som vi kan visa Jesu kärlek denna Jul, och så fira Jul lik Jesus!
Då kommer denna jord att bli en litet varmare och ljusare plats. Och vi kommer att uppleva sanningen i Jesu ord: ”DET ÄR SALIGARE ATT GIVA ÄN ATT TAGA.” Apg.20: 35. En riktigt god och välsignad Jul, önskar Kurt Allén.
