Prata inte om Gud

KOLUMN. Följande är en artikel av Fia Lien om moderna svenskens Gudsuppfattning. Orginalet finns publicerad på www.gringo.se som är en tidning som riktar sig till invandrare i Sverige.

Att fråga en svensk om hon tror på Gud är som att fråga vilket parti hon röstar på. Det ju privat, för Guds skull!

I Sverige följer Gud helt enkelt inte med till jobbet, Gud finns inte på tunnelbanan och inte heller i politiken. Knappt ens kristendemokraterna nämner längre henne, honom, den, det eller hur det nu ska vara. Gud nämns på sin höjd i kyrkan, eller i ett tre-på-natten-efter-två-flaskor-vin-samtal.

Gud är helt enkelt för de flesta svennar lite obekväm, för att inte tala om omodern. Att vara religiös känns lite okontrollerat, överstyr. Är inte religionen dessutom lite ologisk, svår att bevisa? Och barnsligt på något sätt.

Om någon tar för mycket plats med sin religiositet blir det lätt påträngande och pinsamt.

-Det har börjat en jättetrevlig tjej på jobbet. Glad och duktig och sånt.

-Jaha, vad kul!

-Jo, det är bara det att hon är pingstvän.

-Å, fan, är hon jobbig med det där eller?

-Tja, jag vet inte riktigt än. Hon har ju pratat en del om det. Att hon går mycket i kyrkan och så. Men hoppas verkligen att hon inte ska hålla på och predika, för sånt pallar jag inte!

Ju mer frivilligt kyrkan har blivit, desto konstigare och pinsammare blir Gud. Varför skulle vi välja den kristna guden nu? Bara för att vi råkar bo i det här avlägsna landet behöver det ju inte betyda att det inte är buddisterna som har rätt. Åh, så mycket att välja på, vad jobbigt det har blivit. Enklare var det förr när konfirmationen var obligatorisk, för presenternas skull eller inte, och MariaJesusJosefochDenHeligeAnden var like självklara som amen efter bordsbönen.

Då är det enklare att skita i alltihop. Religiös kan man bli när man blir gammal och andan faller på. Än har vi hela livet på oss att finna oss själva. Gud och hela den religiösa konkarongen får vänta. Tänk om jag skulle komma till jobbet och säga att jag blivit frälst. Tjena. Forget! Frälsning är samma sak some en snitslad bana till Knutby. Rackarns flummigt. Helt klart lättare att hitta argument för att Gud inte finns. Naturvetenskapligt alltså. Men visst flippar alla ur ibland och ber en liten bön när det händer något jobbigt.

-Käre god Gud, gör sa att vi hittar ungen!

Och så gjorde vi det, men det var ju för att hela släkten var ute och letade, inte är det något bevis för att Gud finns. Klart det är skönt att be lite när man känner sig maktlös, men det verkar lite överdrivet att gå till kyrkan. Och Gud, låter det inte lite uppblåst och pompöst, liksom?

Men om du ändå känner att det pirrar lite i kroppen när du börjar tänka på rymden och hela härligheten finns det en hel del svenska kompromisser att välja mellan, något annat, en högre makt, en större kraft, inte behöver vi blanda in Gud och religion inte.