I början av året, mitt i smällkalla vintern, stiftade vi bekantskap med ett gäng rumänare, Doru, Niku, Viorel, Adrian och Attila. Genom vår gatuevangelisation blev killarna en bekant syn på Frebe i Helsingfors. Vi försökte hjälpa dem med att söka arbete och lägenhet, men pga deras bristande språkkunskaper och penningbrist syntes det vara ett hopplöst företag. Endast Attila talade engelska. Kristi kärlek uppmanade oss i alla fall att hjälpa dem med en ny start i livet. Vi erbjöd dem flygbiljetter hem till Rumänien eller annat EU-land där de skulle ha lättare att finna arbete. (Jak.2:15-16)
Adrian som ännu hade studierna på hälft åkte genast i februari hem till Bukarest. Doru hade bekanta i Italien, så han åkte till Milano. Åt Niku hade vi biljett till Budapest och förde honom till flygfältet, men han drog oss vid näsan och åkte aldrig iväg. Niku befinner sig för tillfället i Sverige. Viorel önskade inte åka någonstans, men ville ha ett tält att övernatta i. Det fick han. Viorel syns fortfarande i stadsbilden i Helsingfors och han arbetar på en restaurang. Attila hade varken mor eller far, släktingar eller vänner att åka tillbaka till utan han ville stanna i Finland. Attila var dessutom i ett väckt tillstånd och hade viss bibelkunskap. Dock var han mycket hämmad efter 10 år på gatan (han rymde hemifrån som 14 åring) och utan starkare sociala band eller församlingsgemenskap. Av någon orsak älskade vi Attila och Gud uppmanade oss att ta hand om honom, "han är ert pund". Vi hade nog ingen aning om vilken kamp det skulle bli och hur vårt tålamod skulle prövas. Vi hjälpte Attila att få arbete, lägenhet och vi blev hans nya familj och vänner. Gud gav oss kraft, vishet, tålamod, kärlek och självbehärskning, även om det bör medges att det brast ibland.
I juni fick Attila ett drömyrke på en takläggningsfirma, han fick genast fast anställning och pengarna började strömma in. Då visade Gud första gången att han vill ha Attila som sitt redskap och tjäna honom, inte i något världsligt arbete. Efter fem dagars arbete föll Attila ner från taket på andra våningen (ca sex meters fall) rak ner på betongen. Ambulanspersonalen förundrade sig över att endast vänstra fotens häl krossades trots det höga fallet: "du hade nog änglavakt". Attila replikerade snabbt: Yes I know, but one of them were on coffeebreak! Attila hade inga hämningar i att hålla fram tron, Gud, bibeln eller Jesus, utan diskuterade frimodigt med såväl muslimer som icke troende. Detta gav nog oss aningar om att Gud ville använda honom, även om hans bibelkunskap inte var så god och han ibland tolkade bibeln till sin egen fördel. Då Attila blev sjukskriven för sex månader öppnade Gud nya möjligheter och Attila visste även själv att det var detta han skulle göra. Han sökte till YWAMs Diciple Training School (Lärjungaskola) och blev antagen trots att man på Missionuoret ifrågasatte hans möjligheter att klara av kursen (tre månaders lägerskoleliv uppe i Rovaniemi med daglig bibelundervisning och praktiska evangelisationstillfällen).
Oj, vilken kamp det blev. Verkade som om djävulen och hela helvetet också hade fått reda på att Gud håller på att rusta en ny Nicky Cruz/Tony Anthony eller David Wilkerson. Det har varit tryggt att veta att: "det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot onskans andekrafter i himlarymderna Ef.6:12" och vi har fått ikläda oss Guds vapenrustning för att göra motstånd och med Guds kraft besegra ondskan. Djävulen, världen och det egna köttets begärelser har gjort allt för att få Attila att avbryta kursen. Vi har bara kunnat vända oss till Herren i nöd och be om Jesu blods beskydd över Attila och att Anden skulle leda honom på rätta vägar. Varje gång har Jesus segrat och Attila meddelat: "I´ll stay" eller "I´m back". Den sista gången Attila tänkte avbryta kursen var ormen nästan krossad och motståndet var lamt. Jesus är Herre! Jul och nyår tillbringade Attila ensam i Helsingfors och tron prövades på riktigt pga alla världens frestelser. Jag måste erkänna att jag inte nog kan förundras över Guds verk i denna unge mans liv. Veckan i Helsingfors tillbringade Attila i bön, genom att praktisera evangelisation, hjälpa sina landsmän på järnvägsstationen och tillrättavisa dem som erbjöd honom alkohol. God is an awesome God! (Gud är en mäktig Gud!)
Nyåret firade Attila med unga från finska missionsförsamlingen (Lähetysseurakunta) och anlände "hem" till oss ca 03:20 på morgonen. Vi satt och samtalade en stund på natten innan det var dags att åka till flygfältet. Attila skulle ensam resa den långa vägen till Mexiko (Attila fick inte visum till USA, den väg som resten av gruppen åkte) och för första gången dök en ängslig blick upp i hans ögon: "Please pray for me" (snälla be för mig). Jag fylldes av en väldig glädje när vi tagit avsked och Attila var på väg till flyget, mot nya uppdrag i Herrens tjänst. För ett år sedan träffade vi en trotsig, kaxig, självcentrerad och rolös ung rumänare på järvägstationen i Helsingfors, nu åkte en ung Herrens tjänare ut på sitt första missionsuppdrag i Central Amerika, Mexico, Guatemala, El Salvador, Nicaragua och Costa Rica. Om Herren har kunnat förvandla Attila på ett år, är jag övertygad om att varje människa som tar emot Jesus kan bli en ny varelse och en Herrens tjänare.
Vi tackar Gud för allt han lärt oss under det gångna året. Genom att först söka Guds rike och Hans rättfärdighet har Gud låtit oss få del av Hans härlighet. Det är till Gud allt vårt tack, pris och ära frambärs. Han är den som stått för växt, skörd och frukt. Jag vill också tacka alla er som med era ekonomiska bidrag hjälpt oss att genomföra evangelisationsuppdraget här i Helsingfors. Det var med spänning vi följde med hur de sista slantarna till Attilas resa rasade in på en enda dag. (Vi fick in över 8000€ under året och varje cent har gått till Guds rikes arbete. Det är gott att nu börja det nya året från noll) Var och en av er har gjort ett offer inför Herren och Gud har välsignat ert bidrag och lovar även att välsigna dina händers verk. Tack också till alla er som stött Attila och Outreach-gänget genom era böner. Ni får alla GLÄDJAS med oss. Prisa Herren, Halleluja!
Vi ber till Gud att vi även i år skulle få "ett pund att förvalta" och en egen liten planta att sköta om. Tänk om vi var och en i år skulle få leda en människa till Jesus och till kännedom och Hans frälsningsverk på korset och om blodet som renar oss från all synd och skam. "Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. Låt oss orubbliga fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar" (Heb.10:22-24). "Jag hoppas att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt. Förslöas inte utan sträva efter att efterlikna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat" (Heb.6:11-12).
