Ofta blir det så, att man drömmer vid sidan av sin Gudsrelation. Men vad händer om man börjar drömma tillsammans med Gud? Vad händer om man börjar se Jesus som den närmsta konfidenten och sin ”partner in crime” när man drömmer och planerar sitt liv? Vad händer om man lägger allt i Hans händer? På riktigt.
På sista tiden har jag fått mycket undervisning om att ge. Både direkt i gudstjänst, bönegrupp och i vardagen. Jag har fått höra om Guds omsorg över Elia i första Kungabokens sjuttonde kapitel (Läs det så är det kanske lättare att hänga med i det jag skriver). Hur Elia tvingades förlita sig på att Gud skulle förse honom med det han behövde för att överleva i tider av torka. Korpar ansågs vara orena djur och verkar också vara rätt så själviska varelser, om ni frågar mig. Ändå var det dessa fåglar som Gud sa att Elia skulle få mat av varje dag. Gud ville inte bara visa att han skulle ta hand om Elia, utan han ville också visa hur förunderlig hans omsorg kan vara.
Hur ofta tvingas vi förlita oss på Guds omsorg egentligen? Vi har ofta saker, mat, kläder så det räcker i alla fall. Vi liksom räknar med det, och räknar med att vi har förtjänat att ha det. Vi ser det som vår egendom, vår rättighet, vår lön, vårt levebröd. Med betoning på vårt. (Var inte orolig, jag ska inte börja predika om att vi ska skänka allt vi har till välgörenhet och de fattiga barnen i Afrika... men om du efter att du läst detta vill göra det är det en annan sak).
Tillbaka till berättelsen om Elia i kapitel sjutton. Hela landet hade förpestats av avgudadyrkan och Gud sände Elia till hjärtat av ett land där man dyrkade Baal. Där, mitt i smeten, skulle Gud visa sin storhet och omsorg. Han träffar en änka, som inte alls har samma Gud som Elia och henne har Gud ändå bestämt att kalla för att hjälpa Elia.
Änkan, som precis skulle baka sitt sista bröd och sedan vänta på döden tillsammans med sin son, fick uppmaningen att dela med sig av det hon hade till Elia. För henne var Elias Gud en okänd Gud, och nu förväntades hon plötsligt att överlåta det hon hade till denne man och hans Guds löfte om olja och mjöl som aldrig skulle ta slut. Jag kan tänka mig att hon var ganska besviken på sin gud, Baal, som skulle vara en gud för riklig skörd och för regnet. Och eftersom hon ändå skulle dö, hade hon väl inget att förlora. Men hon skulle först ge bröd till Elia, sen baka till sig själv och sin son.
Ju mindre vi har, desto mer håller vi fast vid det, är det inte så? Om du led av en dödlig sjukdom, med mycket smärta, och visste att din värkmedicin höll på att ta slut. Skulle du då ge en del av det sista till en främling med samma sjukdom och samma behov, och lita på att Gud skulle fortsätta lindra din smärta?
Bara en tanke, ett försök att göra texten mera levande.
Men änkan gav av sitt sista bröd, som inte alls blev hennes sista bröd. Och de överlevde endast för att de litade på Guds omsorg. Änkans olja och mjöl tog slut, men när det blev Guds olja och mjöl tog det inte slut.
Så, vad händer om vi ger allt till Gud? Jo, vi har plötsligt inget som är vårt, men allt är hans.
Hur många gånger har vi inte fått uppmaningen att komma fram till altaret för att ”än en gång” lämna allt till Gud? Och hur många gånger har vi insett att vi faktiskt inte gav det helt och fullt förra gången?
Att ge helt och hållet, innebär att man inte håller kvar en liten del ”för säkerhets skull”. Ja, visst låter det självklart och nästan lite fånigt att säga det. Men hur ofta vågar vi inte riktigt släppa taget om det vi håller nära hjärtat? Vad är vi rädda för?
Låt oss säga att din innersta längtan och ditt innersta behov är som en vacker, ömtålig vas och du ger den till Gud och ber att han ska ta hand om den. Tror du då att Gud är som en busig och småklumpig liten pojke som springer iväg med den och kanske tappar den eller glömmer den nånstans? Eller tror du att Han är som en stabil fader med silkesvantar som omsorgsfullt och försiktigt tar din vas och lägger den där den kommer bäst till rätta?
Allt du och jag har, kommer från Gud, det är inte vårt egentligen. Om vi minns det, blir vi kanske lite mera givmilda. Har han gett oss det i första taget, förser han nog oss med nytt när det tryter.
Om vi vet att vi tar av Guds outtömliga resurser behöver vi inte vara snåla eller oroliga för att vi inte ska klara oss. Men vi ska ge, utan att förvänta oss tillbaka av människor. För det är inte människor vi tjänar, utan Gud.
Så vågar du släppa din allra käraste ägodel, och säga: ”- ta emot, Gud!”, litar du på att Gud kan ta lyra? För ibland känner jag i alla fall att jag nästan måste kasta saker ifrån mig, för att jag inte ska hålla kvar dem. Så, vågar vi kasta gris med våra innersta önskningar? Vågar vi riskera att han inte tar emot? Eller vågar vi riskera att han tar emot, men beslutar att inte kasta tillbaka?
Bara en tanke, en utmaning.
