Jag svettades och mådde mycket dåligt under min sista turné

Rädsla

ALLMÄNT. Hur många gånger har du inte varit rädd? Rädsla är ingenting som är roligt. I och med rädslan faller mörkret över en och tankarna blir dystra. Man tappar fokuseringen på det man egentligen gör och rädslan tar över tankesystemet. Rädslan sprider sig i hela kroppen och blir starkare och starkare. Varför var jag rädd? Några gamla minnen som jag har valt att dela med mig av.

Barnaår:

Som liten var jag alltid rädd för döden. Jag visste inte vad döden var. Jag vet heller inte varför jag var rädd och varför jag tänkte på döden hela tiden. Jag har starka minnen av nätter då jag vaknade och tänkte på döden. Vad skulle hända om jag dog? Tänk om mamma eller pappa skulle dö? Jag ville inte att de skulle dö, jag ville dö före dem.

Jag vet inte säkert varför jag var rädd i min barndom. Jag fick allt av mina föräldrar. De gav mig den kärlek ett barn behöver, ändå var jag rädd. Jag tror att det hade något med mitt undermedvetna att göra. Kanske jag ändå hade sår i mitt undermedvetna från mina första månader då min biologiska mamma var tvungen att adoptera bort mig för att min biologiska pappa slog henne och hotade att ta mitt liv. Han var svartsjuk.

Tonåren:

För ett tag försvann rädslan för döden och jag trodde jag var stark. I tonåren började jag dricka alkohol. Flaskan var min bästa vän. Jag tillbringade inte lika mycket tid till att planera mina stunder tillsammans med någon av mina vänner som jag tillbringade hela skolveckor till att planera vad, när, var och hur jag skulle dricka kommande helg. Allt gick ut på att planera mitt drickande och jag fann frid i att veta att så fort det var fredag igen skulle jag ut och dricka mig full med mina kompisar. Valde mina kompisar att ta en "vit helg" åkte jag någon annanstans och drack ensam. Ofta hittade jag äldre kompisar. Under denna tid var jag endast rädd för att mamma och pappa skulle får reda på vad jag höll på med. Jag var oärlig och ljög om allt jag gjorde för dem. Jag ljög för dem för att jag var rädd att de skulle få veta vad jag höll på med. Tänk om jag skulle ha varit ärlig!

Vuxen?

Jag var 18 år då jag träffade min älskade fru. Hon har varit ett stort stöd för mig. Någon som har lyssnat på mig och burit mina bördor både med och utan mig. En kvinna jag älskar av hela mitt hjärta. Jag hade egna företag i början av nittiotalet och hamnade i en eländig ekonomisk situation. Jag drack ofta och försökte glömma vardagen med hjälp av flaskan som kom att bli min bästa vän igen.

En dag då jag var på matkahuolto i Vasa för att hämta ut ett paket kände jag hur det började susa i mitt huvud. Det stack i fingrarna och runt munnen. Jag blev torr i munnen och jag fick tungt att andas. Till sist svartnade det för ögonen och i nästa stund låg jag i ambulansen. Jag var helt säker på att det var en hjärtinfarkt. Rädslan steg hela tiden på väg till sjukhuset och då de kopplade in en EKG apparat som pep varje gång mitt hjärta slog blev jag ännu räddare. Jag var säker på att jag skulle dö. Så här rädd hade jag aldrig tidigare varit i mitt liv. Tankarna flög genom mitt huvud. Döden, döden, döden DÖ!

Det visade sig att jag hade fått en rejäl panikstörning och börjat hyperventilera. Egentligen inget farligt, men garanterat en varningssignal.

Hypokondri:

Sedan händelsen på matkahuolto var jag ständigt rädd. Jag var rädd att "det där" skulle komma tillbaka. Jag började inbilla mig olika saker. Jag tillbringade tid i ensamhet och funderade på vilka sjukdomar jag kunde ha. Cancer, hjärtsvikt, hjärntumör, hjärnblödning, blodpropp... ja listan kan göras lång. Varje gång jag var svag, hittade jag någon sjukdom och fantiserade i min egen rädsla att jag hade denna sjukdom.

Jag fick lugnande medel för att dämpa ångesten och dessa blandade jag med alkohol. Jag drack för att dämpa rädslan. Vad var jag egentligen rädd för? Jo, döden! Alla sjukdomar jag inbillade mig att jag hade skulle leda till döden. Jag såg syner framför mig om hur jag låg på sjukhuset och skulle dö. Det fanns ingenting att göra, allt var mörkt och mina fantasier och tankar var hela tiden på döden.

Det blev egentligen inte bättre då jag började turnera med olika rockband. Jag var ute på långa resor och det var en ständig fest. Jag drack från morgon till kväll. Jag drack mig full hela tiden. Ibland fick våran manager säga till mig att gå lägga mig innan kvällens spelning. De visste inte varför jag drack. Jag hade ju heller inte samma stöd som hemma hos min älskade hustru. Varje gång jag stängde dörren till hotellrummet var jag ensam med döden. Döden försvann då jag öppnade flaskan och drack.

Det gick utför. Min rädsla fick mig att även börja med olika droger. Det blev absolut inte bättre. Jag har så många minnen av gånger då jag var hög av droger och mörkrets makter föll över mig. Då jag idag tänker på detta så var det rent demoniskt. Jag hörde röster, jag såg varelser som inte existerade. En gång då jag var säker på att jag skulle dö av en överdos låg jag på mitt hotellrum och tittade upp på den gråa himlen. Himlen blev bara mörkare och mörkare och den kom ner över mig.

Pappan:

Fastän jag hade blivit pappa så fortsatte jag mitt egoistiska race. Jag var aldrig hemma. Jag drack hela tiden. Åren 1997 - 2006 var fyllda av mörker. Fastän vi fick tre barn till, tre friska underbara flickor så brydde jag mig inte om detta. Jag bara tänkte på mig själv och drack. Jag var räddare än någonsin, för innerst inne visste jag att jag hade ett ansvar som pappa. Jag var nu även rädd ifall något skulle drabba mina barn. Tänk om något skulle hända mina barn.

Alkoholen var det ända som dämpade min rädsla. Knarket blev jag inte klokare av. Jag drack alltid innan jag knarkade för jag visste att knarket leder till döden. Jag trodde inte jag skulle bli alkoholist fastän jag hade varit alkoholist i flera år. Under de resor jag gjorde 2005 och 2006 var jag en börda för min omgivning och mina vänner jag spelade med. Jag gjorde inte annat än drack. Då de gick ut och åt, låste jag in mig på mitt hotellrum och drack. Ofta grät jag av rädsla. Jag grät även av hemlängtan. Jag ville hem till min fru och mina barn. Jag ville så gärna berätta för mamma och pappa att jag mådde dåligt och att jag var rädd, men jag vågade inte. Jag ville inte att de skulle få veta. Jag hade ju ljugit för dem hela mitt liv. Jag hade inte ens berättat om min rädsla för dem.

Min sista turné:

I november 2005 gjorde jag min sista turné utomlands med bandet Erocktica från New York. Jag hade druckit i månader innan det var dags. Jag hade ljugit för mina kompisar om att jag mådde bra. Redan på Helsingfors, Vanda flygplats började problemen. Jag skulle köpa en stor flaska Leijona på Alko i inrikesterminalen. Klockan var 12, mitt på dagen. Jag var redan så full att de inte ville sälja någonting till mig. Jag blev rädd att jag inte skulle få något mera att dricka. Jag checkade in och fann mig själv i utrikesterminalen med en flaska 60% Vodka. Jag minns inte varifrån jag fick den och i min väska hade jag en till och en flaska Jägermeister. Jag minns heller inte varifrån dessa kom. Jag skulle flyga till Amsterdam, men på grund av min dåliga kondition och en incident på flygplatsen slapp jag inte ombord på planet. Jag var dyngfull. Jag hade druckit bort min rädsla, men samtidigt hade jag även tappat kontrollen över mig själv. Nu var jag rädd för mig själv. Jag visste inte längre vad jag gjorde. Rädslan fanns där fastän jag hade supit bort den.

Jag checkade in på ett hotell på flygplatsen och låste in mig där med mina flaskor. På morgontimmarna var allt brännvin slut och likaså pengarna. Jag visste inte hur jag skulle ta mig till Holland. Jag var rädd för allt möjligt. Jag kastade upp. Jag spydde blod. Jag var rädd. Jag visste att detta inte skulle sluta bra.

Jag blev utsläng från hotellet och polisen stod och flåsade mig i nacken. Jag hade inga pengar att betala hotellet och minibaren som jag hade tömt. Som tur ställde en god vän till mig upp och lånade mig pengar till hotellet och notan, lite extra och han bokade även en biljett till Bryssel åt mig. Jag ringde upp bandet som inte hade sovit på hela natten för att de inte visste var jag var. Jag sade att jag kommer till Bryssel, hämta mig där.

Jag blev upphämtad och då hade jag igen druckit mig full. Dock hade jag ingenting att dricka och rädslan att alkoholen skulle gå ur kroppen föll över mig. Jag hann precis till spelningen och jag möttes av oroliga blickar. Dessa blickar gjorde mig ännu räddare. Redan efter fyra låtar hyperventilerade jag och det kändes som om jag skulle dö. Jag ropade till basisten i bandet att jag håller på att dö. Jag höll ihop resten av spelningen och rusade ut till turnebussen. Jag fick tag i en flaska Vodka, drack halva flaskan i en sup och kastade resten i marken och började gråta. Jag ville inte ha det så här. Jag ville hem. Jag ville bara vara hos min familj. Rädslan föll över mig igen och jag fantiserade att jag hade alla världens sjukdomar.

Turnén var ett helvete, jag var ständigt rädd och jag var på jakt efter mera brännvin hela tiden. Hade jag inte brännvin inom räckhåll fick jag panik. Jag var tvungen att dricka hela tiden. Jag klarade av spelandet fastän jag drack tre stora flaskor Vodka per dag. Jag förstår inte hur det lyckades.

Slutet:

Så här fortsatte jag hemma. Jag låste in mig i vårt sovrum och drack 24 h i dygnet. Jag tillbringade tid med att läsa om sjukdomar på internet. Jag hade alla symptom och alla sjukdomar. Dock endast de dödliga sjukdomarna. Allt var omöjligt. Det var hemskt. Döden fanns hela tiden i mina tankar och jag grät då jag såg på min fru och mina barn. Jag var nu så rädd att jag inte längre vågade besöka läkare eller gå ut ur huset. Vänner till mig levererade brännvin åt mig. Tog det slut gjorde jag vad som helst för att få mera. Jag drack allt som fanns. Det tog oftast slut till natten och timmarna på morgonen var hemska. Jag hade inga pengar, men ändå fick jag alltid till sist tag i brännvin. Då min pappa hälsade på tvingade jag min fru att ljuga och säga att jag inte var hemma. Jag gömde mig i vårt sovrum på vinden.

Döden kom på riktigt:

I februari 2007 kom döden sedan smygande och jag togs in på sjukhus. Jag låg där och stirrade döden i ögonen och nu visste jag att det var på riktigt. Jag var räddare än någonsin.

Varför skriver jag det här:

Jag skriver detta för att jag ser så många människor som lider av samma rädsla som jag hade. Unga som gamla. Jag har så många gånger vittnat om mitt liv. Jag tror dock att det aldrig kan bli för mycket. Finns det en person som läser det jag har skrivit om vad jag har varit med om och denne person inser att det finns en som verkligen kan göra under och förvandla mörkret till ljus så är det värt mycket mer än alla pengar i världen.

Ni som känner mig, Ni som har läst eller hört mitt vittnesbörd vet slutet. Tack och lov för de som bad för mig. Tack och lov för att Jesus frälste mig. Då jag tänker tillbaka på dessa tider jag precis skrivit om blir jag faktiskt rädd, rädd att detta skall drabba någon annan. Jag kan skatta mig lycklig och titta på korset och på Jesus. Det är HAN som skall ha all ära. Det är tack vare HONOM jag är fri idag. Det är HAN som har botat mig från obotliga sjukdomar. Det är HAN som har tagit min rädsla med sig då HAN dog på ett kors för din och min skull. Det var bara upp till mig att acceptera att Jesus är Herre och att HAN är ljuset! Jag är inte rädd längre, tack vare Jesus!

Tack vare Jesus har jag kvar min fru och min familj. Skulle jag ha varit frun i huset skulle jag ha stuckit för länge sedan. Jag älskar min fru. Jag tror att Gud har sänt just henne till mig.



Om någon vill beställa min bok, mitt vittnesbörd "Ur helvetet till himmelriket går det att göra via min hemsida http://www.pontusjback.com eller via http://www.frankmangscenter.fi

Om någon vill att jag skall komma och berätta om mitt liv och om hur Jesus har frälst, befriat och upprättat mig kan Ni kontakta mig på pjb@netikka.fi

Jag var rädd redan som barn, men det märktes inte utanpå.
Jag döljde min rädsla och mitt skick bakom solglasögonen fastän det var mörkt inomhus.
Redan i tonåren spelade jag i band. Här tillsammans med Patte Hellström. Idag umgås vi igen och vår gemensamma nämnare är Jesus.
Till en början fann jag glädjen i värdsliga saker, men med dessa slapp jag aldrig rädslan.
Jag såg döden i ögonen. Jag var helt gul på grund av skadorna alkoholen orsakat min kropp.