Porträtt

Förverkliga din tokigaste dröm!

PERSONEN. Ben Fernström längtar efter att komma tillbaka till rötterna av lärjungaskapet. "De senaste åren har jag upptäckt så mycket nytt att det hisnar", säger Ben.

Ben Fernström jobbar som grafiker och han har bland annat gjort den sköna grafiken till Kyrkpressen.fi och till årets flyer till Re-Quest och mycket mycket annat. I en spännande intervju med Mickelsson.net avslöjar han hemligheter bakom inspiration och skapande, samt ännu större hemligheter om meningen med livet.

Kan man göra konst på beställning? Hur skaffar du dig inspiration?

Det korta svaret är ja, man kan göra konst på beställning. Väldigt sällan har man helt fria händer, knappast någonsin. Ifall det är fråga om reklamdesign så är sannolikheten stor att det finns regler som skall följas. Då är det bara att följa dem. Jag tycker många gånger det är enklare att vara kreativ om det finns lite ramar. Ramarna fungerar som en trampolin, därifrån kan man hoppa in i det okända. Annars har jag ibland lite svårt att veta var jag skall börja.

Inspiration. Tja, jag blir stilla, stänger ögonen, lyssnar. Stillhet är mycket viktigt. Ibland formulerar jag problemet, ställer en fråga, det brukar också hjälpa. Jag brukar ofta se en bild som jag sedan funderar vidare på. Inte är det nu så märkvärdigt, alltid kommer man ju att tänka på nåt... haha. Jag kör nog nästan helt på intuition. Jag kan bli inspirerad av nästan vad som helst. Jag är som en ekorre, bookmarkar sajter, noterar saker i min Moleskine, och sen glömmer jag ändå bort det mesta. Ibland läser jag igenom mina anteckningar och hittar samma anteckning flera gånger. Jag glömmer vad folk heter, hur de ser ut och vad de sagt. Jag blir fort uttråkad. Kanske min vimsiga hjärna driver mig till att ständigt uppfinna saker pånytt. Ibland blir det mera kreativt än andra gånger. Det är en härlig känsla då jag känner kreativiteten komma.

Men det behövs mera än så. Mera än inspis.

Vad då?

Om den ena sidan av myntet är inspiration, då är den andra teknik. Jag vill veta hur verktyget fungerar. Då jag kan tekniken kan jag förverkliga det jag kommer att tänka på. Jag läser en massa bra webbsidor och när jag ser nåt snyggt brukar jag ibland i tanken dekonstruera sajten/bilden/videon/osv och fundera hur det är gjort. Bara inspiration kommer man inte långt med.

Inspiration och teknik. De här två sidorna i tillvaron återkommer ofta och kan illustreras med ett vattenglas. Passion + Disciplin. Passion är vattnet, det får man som gåva, det är gratis. Jag blir inspirerad, jag får en idé som gör mig ivrig. Idén, passionen, bara dyker upp, jag behöver bara lyssna. Min insats är mycket liten, jag bara tar emot.

Disciplinen däremot kräver arbete. Jag måste lära mig nåt, träna, slipa. Jag måste villa något. Utan disciplin blir resultatet magert, jag tröttnar, gör fel, osv.

Den här tvådelade synen funkar faktiskt på många saker.

Att följa Jesus: jag behöver bara ta emot honom, det är passionen, men sen börjar jobbet, att följa och lyda honom.

Samma fungerar också i mitt jobb: efter att jag fått idén måste jag bearbeta den, få den att funka.

Passion + disciplin funkar på många områden i livet. Det är ett väldigt intressant tema.

Vad gör du helst med barnen: Dataspel, memory eller fotboll?

Helst beundrar jag dem, det spelar inte så stor roll vad vi gör. Jag älskar att iaktta dem, se dem leva. Det fascinerar mig att de kan påminna om mig och min fru, och våra föräldrar, haha! Munnen från farfar, ögonen från mamma, den muskulösa kroppen från mig, troligen. Tänk att Gud kan göra nåt så vackert av så lustiga delar. Är inte nån stor fan av dataspel, men både memory och fotboll är kul.

Favorit motionsgren?

Att tänka. Ibland tänker jag på motion.

Favorit semesterort?

Den vi var till senast. Varje gång vi åker nånstans så tycker vi med Saara att “här kunde vi också bo”. Men vi åker ändå inte till samma ställe flera gånger, förutom Paris, som är i en klass för sig. Men annars är livet för kort för att spendera tid i mina egna fotspår.

Du har berättat att du längtar efter att komma tillbaka till rötterna av lärjungaskapet.

Visst gör jag det. De senaste åren har jag upptäckt så mycket nytt att det hisnar. Ofta handlar det ändå om att hitta sånt som alltid fanns där, för det mesta utan krånglig teologi. Simple stuff.

När vi börjar ta Jesus på orden kan det vara nyttigt att vara villig att ompröva allt vi är vana att göra i kyrkan. Varför ägnar vi t.ex. så mycket tid på samlingar och möten? Varför försöker vi få folk att komma till kyrkan? Varför tror vi det finns en mening med att vara sjuk? Varför är det bara anställda präster som sköter dop, nattvard etc? Jag tycker om att ompröva. Om en pusselbit inte passar så byter man ut den.

En sak som verkar viktig är hur vi försöker blanda oss i varandras liv. Och jag menar inte älska varandra, för det skall vi göra.

Hur menar du?

Jesu “organisation” har platt hierarki. Vi rapporterar alla direkt till honom. Ofta vill vi ändå blanda oss i vad andra gör eller borde göra (enligt oss). Jag försöker vänja mig av med den vanan.

Varför skulle jag låta mig påverkas av vad andra tycker att jag borde göra? De har ju sina egna liv att leva, vad vet de egentligen om mig? Det får mig nästan att skratta när jag tänker på det. Och därmed är det ju lika roande om jag försöker säga åt andra vad de skall göra. Det betyder inte att jag inte vill lyssna på andras synpunkter, och jag försöker också svara om nån frågar mig vad min synpunkt är. Men när det kommer till kritan har bara jag ansvaret för det jag gör.

Inte vet jag, det verkar vettigt att tänka såhär. Jag har länge tilltalats av episoden med lärjungen på stranden som är nyfiken på en annan lärjunges öde, och Jesus säger åt honom att “det angår inte dig, följ du bara mig”. Det är coolt. Båda lärjungarna skulle följa Jesus, men deras steg kunde ändå leda dem lite olika, och det angick inte dem hur den andras väg såg ut. Det angick inte dem! Så min uppgift är m.a.o. att SJÄLV följa Jesus. Det är mitt fokus.

Hur följer man Jesus då?

Det är otroligt fascinerande. Jag måste grunda lite först. Jesus var faktiskt en människa och han måste lära sig allt han kunde, precis som vi. Inte började han göra under och undervisa på ett märkvärdigt sätt bara genom en plötslig aha-upplevelse en vacker sommardag. Han tränades av Anden sen han var liten, dag efter dag, i små saker och i stora. Tills han var klar. Han var uppmärksam och han stod emot frestelser. Han sa om sig själv att han var en mänskoson, och det är du och jag också. Jag börja se honom som en lydig, uthållig och modig version av mig själv (kanske lite mindre muskulös), och plötsligt var han en trovärdig modell. Jag KAN bli som han. Det står t.ex. i Jes 11 hur Guds ande kommer att träna och lära den nya kungen som skall komma, och på många ställen säger Gud till sitt folk att det är han som lär dem saker och ger dem vishet. Så jag har ansträngt mig att vara öppen och mottaglig för vad den Helige ande vill lära mig.

Att följa Jesus är att bli som han. Och för det måste man ha samma Ande han hade. Den Helige Ande är A och O om man vill följa Jesus.

Ett annat sätt att beskriva det är att säga att du måste göra evangeliet till sin egen story. Sluta plugga utantill!

Ok, kanske nån skall plugga utantill, det angår ju inte mig faktiskt, ha!

Vad tror du om utmaningen att vara en lärjunge i dagens värld, är inte lärjungaskapet och kraft förpassat till historien?

Okej, jag vet att du inte tycker så där själv Linus (LOL), men det är ditt journalist-jag som talar, jag förstår.

Kraften har inte försvunnit, tvärtom. Utmaningen att vara lärjunge idag har allting att göra med kraften. Guds rike (som vi skall söka först, säger Jesus) består inte i ord utan i kraft, säger Paulus i 1 Kor 4:20. Livet är inte en teori, det är nåt mycket konkret.

Jag är en stor anhängare av tanken att vi är i ett gisslandrama, i en kosmisk strid. Satan har fångat oss och Jesus räddar oss. Han är som Bruce Willis i Die Hard. Som Bruce Willis i många filmer faktiskt. Hela mitt liv är en del av en massiv räddningsaktion. Det är inte bara en “bild”, utan det ÄR så.

Dessutom verkar “att bli befriad” vara detsamma som “att bli engagerad i striden”. Jesus vill hela oss och upprätta oss - till vad? Jo till att bli som han, göra som han. Vi är t.o.m. kallade att dö för varandra. Jag börja faktiskt fundera på på vilket sätt vi egentligen skiljer oss från Jesus? Inte så många sätt faktiskt! Jag utmanar dig att hitta skillnaderna! Här är några jämförelser:

- Han var först, han var modellen. Men vi följer efter, vi skall bli som han.

- Han har makten. Men han ger den åt oss (nycklarna - att binda och lösa, att hela sjuka, be om vad ni vill, osv).

- All ära är hans. Men det står att vi skall bli förhärligade, precis som han blev. Vi skall bli ärade av Gud, sitta brevid Jesus på tronen, ovanför änglarna.

Det är kanske nya tanker, men de är direkt från bibeln.

För att återkoppla till din fråga så tror jag utmaningen helt enkelt är att bli som Jesus. Han är den enda som lyckats leva syndfritt, och han var först, så han är speciell, det är inte fråga om det. Men på nåt sätt måste vi få det att gå ihop med att vi skall bli som han (se Rom 8:29). Det är nåt man får lite klura på lite, faktiskt.

Vad skall följa dem som tror, på vilka frukter kan man bibliskt känna igen en lärjunge?

Samma som det var för Jesus: blinda ser, döva hör, döda väcks upp, demoner drivs ut, människor lär känna Jesus och blir befriade. Man känner inte igen en lärjunge på teorin, utan på praktiken.

Om den tanken ger dig ångest (“var är min frukt”) så gör såhär: chilla. Börja med frid. Den bit i dig som är rädd för att inte klara av det är inte ens tänkt att göra jobbet. Låt Anden komma fram i dig, då kommer frukten.

Jag läste nyss Markus kapitel 4 och där är i ett nötskal hur enkelt det. Guds rike är som ett litet (dött!) frö som du sår. Det är allt du har. Ett litet frö. En liten tanke, en idé, en känsla. Du sår det. Dvs. om det t.ex. är en tanke på att säga nåt åt nån, så säg det!

Sen förstår du inte vad som händer efter det, men det som händer är att fröet växer och växer och bär frukt. Du börjar med ett fnuttigt frö, och du får 30, 60 eller 100 frön.

Till sist säger Jesus att vi inte skall vara rädda, utan tro. Tro och rädsla kan inte finnas på samma plats.

När och hur märkte du att något saknades från församlingarna idag?

Jag vet inte, det är väl länge sen. Jag har alltid känt mig dragen till det profetiska, till att mänskor blir befriade, till det oerhörda. Så då det inte fanns så mycket av det börja jag sakna det. Och sen ordentligt caffé latte det saknas också, det har jag inte ännu hittat i en enda församling. Var är kvalitetstänkandet :)?

Du och din kumpan Christoffer har rest och samlat information om vad som pågår runt i världen. Kan du nämna några exempel som inspirerat dig (gärna youtube och andra länkar)?

Christoffer har varit nyckeln till det mesta vi hittat. Gud gillar att visa honom saker och han är en baddare på att komma ihåg vad han läst och vem han träffat. Jag brukar komma med tokiga idéer om vad som borde göras eller uppfinnas. Han känner alla, och jag känner nästan ingen. Jag har inte så stort behov av det. Han är extrovert och jag är introvert. Han är aposteln och jag är profeten. Han har pc och jag har mac. Vi har ett par företag tillsammans, och brukar säga att vi har ett registrerat partnerskap. Vi är i ett förbund med varandra. Det är en av våra stora insikter de senaste åren, förbundet. Den andra är Guds rike. De två går igenom bibeln och historien som två DNA-trådar, och bildar kontexten för allting vi är och gör. Det finns bara en räddning och det är förbundet med Gud, och det finns bara ett rike som kommer att bestå, och det är Guds rike.

Senast har jag blivit väldigt inspirerad av vittnesbörden på http://www.jesusculture.org. Ungdomarna sticker sig in i butiker innan de går på bio, för att se om där finns nån som ser sjuk ut (kryckor, hörapparat, osv) och så frågar de vänligt om de får be om helande. Och folk blir helade och befriade. Det gör mig helt vild.

Det är inte ofta jag hör talare längre som jag gillar. Jag är eg. väldigt trött på undervisning efter alla år i kyrkbänken. Det är aktion som gäller nu. Att fråga och ta reda på kan jag göra sen då nåt oklart dyker upp. Och dessutom undervisar Anden smartare än alla predikanter. Han är så otroligt naturlig och cool. Tänk att ha samma lärare som Jesus hade! Han vet vad han pratar om och hur människor kan lära sig saker.

Bill Johnsons podcast är dock het just nu, och Mike Breen är en strålande lärare. Mike hittar du tex. via http://3dministries.com. (Bill Johnsons podcast adress: http://phobos.apple.com/WebObjects/MZStore.woa/wa/viewPodcast?id=76583739)

Mycket i vårt tankesätt lutar mot att vi vill delegera till en pastor/präst det vi egentligen skall leva ut själv. Hur kan man bryta trenden och bli en ordets görare istället?

Vi skall helst skippa det nuvarande prästsystemet, tror jag, åtminstone på lutherskt håll. Vi är alla präster. Dop och nattvard kan gott höra till det första man lär sig sköta då man kommer med. Sluta göra det så märkvärdigt. Det är oerhört, men det är inte nåt märkvärdigt.

Det vi däremot behöver är ledare. Ledare som går före och visar exempel. Ledare som inte tvekar att dö för oss. Och som kan väcka döda! En person som inte väckt en död till liv kan omöjligen vara en trovärdig biskop för mig, en person som inte helar sjuka kan omöjligen vara min ledare. Varför skulle jag följa mänskor som inte följer Jesus i spåren och gör som han? Börja följa efter nån du tycker är cool, nån som inspirerar dig. Jesus inspirerar mig och de som gör som han inspirerar mig.

Jesus gör sig så beroende av mig, han vill verkligen använda mig, inte en ställföreträdare. “Följ du mig”, sa han.

Män är överrepresenterade i församlingsuppdrag jämfört med andelen aktiva "mötesbesökare", behöver män en position för att vilja engagera sig?

Det verkar ju så. Jag är en man och jag blir deprimerad om min uppgift är att sitta i en bänk. Då är det ju bekvämare att ligga i min säng. Men då jag inser att min uppgift är att ta Guds rike till världen, då blir jag inspirerad. Erövra städer? Slå djävulen på pungarna? Count me in!

På tal om män, hur kommer det sig att trots att männen dominerar i församlingsledningen att församlingar ändå har svårare att tilltala män som helhet? Skulle det inte vara intuitivt att män gör en sådan församling som män vill ha?

Det är en bra fråga. En församling som män vill ha ... Män är intresserade av kvinnor, så en församling full med kvinnor är väl vad de vill ha ... Skämt åsido.

Jag tror att då vi kopplar in kampen mot det onda så blir män intresserade.

Vi måste fråga oss själva då och då om det vi gör verkligen befriar mänskor och sen justera ifall det inte är så. Då får vi nog både männen och kvinnorna engagerade.

Jesus bad oss aldrig släpa folk till kyrkan. Han nämner faktiskt aldrig ordet “kyrka”, och ordet “församling” använder han två gånger. “Jag skall bygga min församling”, säger han. Men han talar ofta om Guds rike. Han vill att vi gör som han, går ut och tar Guds rike till dem som välkomnar oss. Varför kan vi inte bara göra det?

Nu befriar vi den här stan! Det är vad Jesus vill och det är vad jag vill.

Tack för din medverkan! Till sist en hälsning till läsarna?

Vad är din tokigaste dröm? Förverkliga den!



Ben vid sin dator
Ben utanför sitt kontor i Kampen