Annons

Kyrkan på hjul

ALLMÄNT. Den 12-13.6 gästar Church on Wheels pastor Ulf Mannebäck Finland. Det är då dags för ett av sommarens många motoristevenemang. Som nyhet i år har även USA bilister bjudits in till Gudstjänsterna.

Ulf Mannebäck, berättar om sitt liv:

Hur hade jag hamnat i den här situationen?

Sakta smög jag mig fram mellan buskarna på baksidan av huset, jag kikade in i vardagsrummet för att se om pappa var hemma. Tyvärr så var han inte det, så det var bara att vända. Var skulle jag nu sova? Skulle jag kanske ge mig ut och jaga efter mer amfetamin? Grannen fick syn på mig, han var tydligen ute och rastade hunden. Nu gällde det att verka oberörd. Hej, sa jag, när vi möttes på stigen och drog sen ner på stan.

Jag blev ett ständigt krigsbyte

Hur kunde det bli så här? Femton år gammal och sprutnarkoman. Vilsen i Stockholms folkvimmel. Mina första år bodde vi, min mor och mina två syskon i Fruängen, en förort till Stockholm. Så gifte sig mamma om sig med pappa igen och då gick flyttlasset till Högsbotorp i Göteborg. Att vara stockholmare i Göteborg är inte så lätt alla gånger. Resultatet blev kraftig mobbning, där jag blev ett ständigt ”krigsbyte” mellan olika gårdar. En gång räddade mamma mig från ett gäng, som hade slängt en matta över mig och utrustade med påkar, hade gått lös på mig. Den gången hade jag tur och blev räddad i tid. Det dröjde inte länge förrän flyttlasset gick vidare. Denna gång till Nödinge, en liten by vid Göta älv. Tyvärr så var jag väl även här lite för avvikande för att platsa. Nu var jag en göteborgare som pratade stockholmska. Och det var inte lätt i den här omgivningen. Dessutom kom jag från en vanlig skola i Göteborg och hamnade i skolan i Nödinge, som var en skola där ettan och tvåan var sammanslagna, vilket också innebar att de var långt före mig. Fröken i skolan kunde inte förstå varför jag inte var på samma nivå som de andra barnen. Jag blev ett problem för henne. Och för mig resulterade det i att jag från att ha varit kär i min fröken i Göteborg, nu började hata allt vad skola heter. Min skolgång blev inte vad den borde. Jag skolkade och smet undan så mycket som möjligt.

Ensam hemma

Mina föräldrar skilde sig för andra gången och jag flyttade med pappa till Stockholm. Jag var då en trettonåring som var van att skolka och dricka alkohol och som hade en barnslig dröm om Stockholm. Jag var ensam hemma med en far som jag inte fungerade bra tillsammans med. Under många helger var pappa borta för att jaga efter en ny kvinna. Ensam i huset och mörkrädd visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det blev att jag började fixa fester. Man får lätt ”kompisar” i en sådan situation. Under mitt första besök på ungdomsgården hamnade jag mitt uppe i en knarkaffär. Det blev att jag fick kompisar som rökte hasch och efter det rasade det på i ett allt fortare tempo. Midsommarafton 1971 när jag var femton år gammal var jag som vanligt ensam hemma. Det var klart att jag skulle ordna fest för mina kompisar. Några nya ”stjärnor” dök upp på festen och bjöd på amfetamin. Det var då som slutligen all trygghet rasade. Det blev en kombination av att vara utslängd och att rymma hemifrån. Jag fick inte komma hem, om jag inte ringde innan. Alla lås var utbytta, alla fönster spärrade. Det var en mycket konstig situation för en femtonåring att befinna sig i. Naturligtvis skulle det komma att bli långt värre; poliser... socialtjänstemän... avgiftningar på Mariapol... psyket... fosterhem osv. Tyvärr en alltför vanlig utförsbacke för allt för många ungdomar. Efter några år så hamnade jag hos min mor i Kungälv. Livet var då mest präglat av ångest och förföljelsemani. För att dämpa detta mixade jag med alkohol och andra droger. Det var mitt sätt att hålla vardagen i schack.

När julhelgen kom hade jag nått botten

En dag så ringde det på dörren, det var Maria. Vad kul tänkte jag och bjöd in henne. Jag satte fram en back med starköl. Maria var en mycket sprallig och rolig tjej, så jag såg fram emot en trevlig eftermiddag. Till min stora förvåning började Maria tala om att hon mött Jesus. – Vad i hela världen säger du, vet du inte om att han är död sen länge? Men vad jag än sa, så höll hon fast vid att Jesus lever och att han svarar på bön. Det fortsatte med att hon skrev brev till mig och tog med mig på kristna möten. Det var som jag tyckte, mycket suspekta sammanhang. Detta var på hösten. När julhelgen kom hade jag nått botten. Jag kände att jag nu inte orkade längre. Det måste hända något, annars fick det ta slut.

Omtumlande upplevelse

Jag hamnade på en pub i Göteborg, grubblande över varför de kristna var så annorlunda och vad det var för liv som de talade om. Vad var egentligen livet mening osv. Frågorna körde runt i huvudet, medan jag tittade runt på puben. Jag minns att jag tänkte; ”Hur många sitter inte här och skrattar, därför att ölen gör sitt? Men inombords gråter man.” – Nä, nu får det vara bra, tänkte jag och fimpade cigaretten. Jag vinglade iväg upp till Linnéahuset på Linnégatan 35, ett kristet café och rehabiliteringscenter. På vägen dit så ropade jag inombords: ”Jesus om du finns, så rädda mig!” Jag klev in på Linnéahuset och mötte en man som tog mig med upp på ett kontor. Efter att vi samtalat en stund, börjar han be för mig. Plötsligt känns det som om en jättemagnet fick rummet att tippa framåt. Helt överraskande sa han; ”Så säger Herren...”. Sedan började han att berätta saker ur mitt liv han inte kunde veta. Mycket omtumlad av den här upplevelsen åkte jag hem. Jag undrade vad detta kunde betyda. Kunde det ändå vara så att Gud brydde sig om en sådan som jag?

Fastare mark under fötterna

Det blev en väldig kamp. Det var som om man rört runt i ett getingbo. Men en sak hade blivit helt kristallklar för mig; det fanns inte bara en god makt, det fanns även en ond och den makten tänkte inte släppa greppet om mitt liv utan strid. Striden inombords och runt omkring mig böljade fram och tillbaka. Det som mötte mig av händelser och människor var för konkret för att kunna nonchaleras. En sådan händelse mitt i all kamp och som blev ett vägskäl för mig, var när jag döptes i Pingstkyrkan i Kungälv. Att döpas till Kristus och få begrava det gamla livet, innebar för mig att få mycket fastare mark under fötterna.

Jag böjde knä vid min säng

Nästa stora kliv framåt i min överlåtelse till Gud hände en sommardag i Kungälv. Varje sommar brukade pingstvännerna ha tältmöten vid Kvarnkullen. Detta var inte populärt för mig eller för mina kompisar. Det var vår samlingsplats, ett tillhåll som det festades mycket på. Så kom dagen då tältet skulle byggas upp. Jag var med och hjälpte till. Då hände det oundvikliga, hela mitt gamla gäng kom gående, som vanligt släpande på kassar med öl. De slog sig ner under några träd, blandade en pipa hasch och rökte. Naturligtvis såg de mig. En av mina gamla kompisar kom fram. Han var vid det här laget ganska full. ”Hej, det ser rätt svettig ut det där, ska du inte ha en öl?”, frågade han och skrattade. – Nej, det ska jag inte, svarade jag. Om det någon gång i livet hade känts löjligt så var det nu. Jag hade ju själv tidigare varit med och stört pingstvännernas möten på denna plats, och nu stod jag där och hjälpte till. Efter ett tag gick jag hem. Jag böjde knä vid min sängoch talade om för Gud att jag inte kunde vara kristen. ”Hur skall jag kunna vittna om dig”?, undrade jag. Mina gamla vänner tyckte ju att slagit runt i huvudet på mig. Trots detta gick jag på det första tältmötet. Men jag kände mig mycket sur på Gud. Mitt i mötet började en äldre dam, på andra sidan av tältet, att tala högt på ett främmande språk. Jag upplevde då hur samtidigt en mycket stark ström gick igenom mig. Denna känsla stannade inte förrän damen tystnat. Gästpredikanten, som var inbjuden för att tala i tältmötena reste sig och gick fram till mikrofonen och sa: ”Så säger Herren; Jag såg dig när du böjde knä vid din säng och sa att du inte kunde vara en kristen. Men du skall veta att jag har kallat dig efter vad jag förmår och inte efter vad du förmår. Och från och med nu skall du få kraft att bli mitt vittne.” Efter den upplevelsen fick jag även ett bönespråk, det kallas tungotal. Frimodigheten att stå upp för tron blev efter den här upplevelsen också helt annorlunda.

En gåva från Gud

Faktum är att det mesta i livet blev annorlunda och faktiskt enbart till det bättre. Ända sedan jag var en liten grabb så hade jag drömt om att få köra motorcykel. Nu gick även den drömmen i uppfyllelse. Ett annat steg framåt i livet var att börja på Hjälmareds folkhögskola och få läsa in det jag hade missat av skolgången. Jag blev samtidigt medlem i den kristna MC-klubben Messengers i Alingsås. Där träffade jag Elisabeth. En gåva av Gud. Hon blev min livskamrat och medkämpe i kallelsen att tjäna Gud, vilket jag fått göra i olika former både i Kristen Utmaning, Lp-stiftelsen och som församlingspastor.



Nu är det snart dags för årets annorlunda evenemang. Den 12-13.6 ordnas en Motorcykel- och USA-bil träff med cruising och två Gudstjänster. Det handlar inte endast om fordon eller endast om Gud. Det handlar om gemenskap. Man kan även komma utan motorcykel eller utan USA bil.

Fredagen den 12.6 startar vi från Sionkyrkans nedre parkering kl. 19:00 och då kör vi till Elimkyrkan i Kvevlax där det blir kvällsmöte med Church on Wheels pastorn Ulf Mannebäck från Sverige. Mötet beräknas starta kl. 19:30. Under detta möte bjuds det även på levade musik och vittnesbörd.

Lördagen den 13.6 startar vi från samma ställe, Sionkyrkans nedre parkering kl. 12:00 och kör Strandvägen via Närpes City till Frank Mangs Center i Ståbacka by. Där blir det Gudstjänst med Ulf Mannebäck, Stefan Sigfrids och Tom Ingvesgård. Levande musik, grill, servering och gemenskap.

Kom dit sakramenten förvaras väl och Guds ordet predikas!

Missa inte detta tillfälle! Kom som du är och ta med dina kompisar!

http://www.ambassadors-mm.com

http://www.churchonwheels.se

http://www.frankmangscenter.fi

Ulf Mannebäck
Ulf Mannebäck
Ulf Mannebäck