Regn över Colorado

4500 km amerikansk väg

ALLMÄNT. Totta och Benni tog äventyret vid hornen, flög till USA och gjorde där en 3 veckor lång road trip som hette duga. En liten resumé fås här...

Det var strax efter min examen som Benni och jag, åtföljda av hela min familj plus svägerska, styrde kosan västerut. (Med American Airlines givetvis). Vårt mål var att köra i USA i tre veckor, från Denver, Colorado, över Klippiga Bergen ut i öknen och slutligen längs Stillahavskusten i Kalifornien.

Lite pirrigt var det att försöka navigera sig fram på London Heathrow, och kroppsvisiterade blev vi givetvis innan vi tilläts kliva ombord på det rödblåsilvriga åbäket som skulle ta oss till the Land of the Free and the Home of the Brave. Ombord fick vi chips, pizza och pasta. How nice.

Vår första trevande kontakt med USA blev ett regnigt, stressigt Chicago. En sur tant försökte förstå varför vi var så dumma att vi inte visste att vi skulle stå i den och den kön och att vi givetvis skulle ha behövt fylla i ett green card för länge sen. Vilket vi förstås redan gjort på nätet, men bah. "Oh it doesn't work." Neheppan. Byråkratin regerar.

Dock smälte våra hjärtan likt snö i vårsolen när vårt tredje flyg den dagen äntligen tog mark i Denver, Colorado och de vita, spetsiga bergstopparna plötsligt omslöt oss på alla sidor. Vi fick vår Cheva efter lite om och men, och vårt motellrum efter mera om och men (-läs: århundradets åskskur och strejkande GPS - ). Snark.

Amerikansk frukost. Lockande? Föga. Fett, socker och salsa. Nam. Och på vår motellrumstoalett fanns en telefon. Vem pratar i telefon på toaletten?! Dock var motellet rent och snyggt, och vår hyrbil stod redo att föra ut oss i ödemarken. Kan det bli bättre?

Klippiga Bergen charmade oss i tre dagar, stundom vänliga, stundom hiskeliga. Ibland gassande röda, ibland snötäckta och vintriga. Bråddjup, smala vägar, inga räcken. Gamla guldgrävarstäder, cowboys och historia. Oj som vi levde. Vi levde nästan för mycket. Och som de österbottningar vi är var vi faktiskt lite stolta över att ha stått på Colorado Avenue, den äkta gatan. Och att det fanns gravstenar på gravgården med "Pekkarine" och "Berger". Och ja, givetvis, att filmen "Colorado Avenue", faktiskt skulle ha premiär i Telluride nu. Tänka sig!

Efter regn kommer solsken och efter berg kommer.. .öken? Iallafall i vårt fall. Den vidsträckta stäppen bredde plötsligt ut sig framför oss. Taggig, het och ogästvänlig, full med cirklande rovfåglar och ödsliga ,spruckna vägar. Dock fanns en charm där som jag bara tror jag har sett i cowboyfilmer. Det fattades bara en raspig gitarrr. Men det hörde vi i och för sig på radion, konstant. Vissa radiostationer spelade country, och bara country.

Vi körde långa sträckor, nästan hela tiden genom indianernas förlovade land. Reservat följde på reservat och hela tiden passerade vi försäljningsstånd bredvid vägen. Många av dem stod öde och tomma. Vi stannade för att njuta av upplevelsen att befinna sig i fyra delstater samtidigt vid "Four Corners", innan vi tog vägen genom majestätiska Monument Valley.

Vi tillbringade natten i öknen på en härlig liten oas vid namn Cameron Trading Post, ett bra motell med en underbart stor gift shop full med krafs. Mestadels högklassiga souvernirer, och flera av försäljarna var själva nativamerikaner. Den kvällen njöt vi en stund av den varma ökennatten på balkongen. En modig liten coyote strövade runt nedanför och gjorde vår upplevelse komplett.

Vår sista dag i öknen bjöd också på den häftigaste upplevelsen, Grand Canyon. Hur kan man beskriva det? Ja... du lutar dig ut över ett djup du inte ens kan greppa, häftiga vindpustar slår dig i ansiktet, Coloradofloden rinner någonstanns djupt, djupt därnere. Det är så långt till andra sidan kanyonen, så oändligt långt. Solen ligger lågt. Jordmånen är röd. Och det är så vackert. Du vet inte om du ska gråta eller skratta. Så vad gör du? Du fotar.

Modervägen route 66 ledde oss så småningom , ständigt bjudandes på en massa härlig 50-talsmemorabilia, till Hooverdammen och Las Vegas.

Ett tips - kör inte in i Las Vegas på en fredag kväll. Kön till incheckningsdisken på hotell Luxor var en timme lång, det var kort och gott kaos. Luxor var annars lite kul. Det är en stor egyptisk pyramid med en sfinx utanför. Ett av de många enorma temahotellen som kantar the Strip. Hissen gick snett.

Las Vegas visade upp sin bästa sida i solskenet morgonen därpå. Madame Tusseauds, shopping och vatteshowen utan för Bellagio väntade. Folket runtomkring festade, spelade och spelade och festade. Vilken konstig stad!

Så hägrade då småningom äntligen delstaten med sol, apelsiner och filmer - Kalifornien. Under guvernör Arnold Schwarzeneggers beskydd (??) spenderade vi då alltså våra avslutande två veckor. Kalifornien bjöd på mångsidighet, skönhet, glamour och underhållning i överflöd. Vi såg nog det mest turistiga, det som ska ses.. tror jag. Disneyland, SeaWorld i San Diego, Hollywood, Beverly Hills, Universal Studios. Ni förstår. Det är nog ganska klart att det mesta i Los Angeles faktiskt kretsar kring en sak - film.

Vi tog kustvägen, Highway 1 upp till San Francisco.

Det var inget snabbt val, men ack så naturskönt. Det var behagligt att efter så många dager i myllret plötsligt befinna sig bland karga klippor, vågor och sjöelefanter. Och en väg som går alldeles utmed Stilla Havet. Kan det bli bättre? Madonna Inn med sin rosa charm gav oss en sällan skådad sockerchock på väg norrut.

Yosemite National Park hann vi också med. Nog är det häftigt, hörni, att ett träd kan bli så enormt. Nog är vi människor små egentligen, fastän vi tror att vi är så stora. De gigantiska Sequoia-trädena har stått på sin plats i 2000+ år, orörda. Jag hade god lust att ta hem ett frö, plantera det hemma och vänta 2000 år.

Som pricken över i, grädden på moset, sockret i kaffet... ja, allt sånt, så blev San Fransisco vår resas ändstation. Och vilken ändstation sedan. En härlig, kompakt stad byggd på en massa kullar, prydd av Golden Gate-bron och Oakland Bay-bron. Alcatraz-fängelset tornar upp sig i fjärran med all sin mystik och vattnet utanför staden är iskallt och fullt med hajar. Spårvagnarna klingar dagarna i ända, är fyllda till smärtgränsen med turister, och går mellan Powell och Market och Mason och Powell. Och säkert på andra gator också. Nere i hamnen säljs det krabbor och räkor, och sjölejonen mojar sig på kajen, helt obrydda om att de fungerar som turistmagneter.

Jag älskade San Fransisco. Det var en stad full med liv. Dock var jag lite väl rädd för att sova om natten. Staden ligger ju, sådär lagom otäckt, mitt på San Andreas-förkastningen, så ett jordskalv sådär lite nu och då är ganska vanligt. Sånt gillar inte vi som är vana med vårt finländska urberg.

Men resan som sådan gillade vi. Både jag och Benni. Vi är tacksamma till Gud för att han i sin stora nåd försåg oss med beskydd för resan, och för att vi fick möjligheten att åka iväg.

Tack också till er alla som följde resan via min blogg, och för alla gulliga kommentarer.

Howdy!



I left my heart in San Fransisco.
Sunset Beach.
Inuti en jätte.
Utsikt över Yosemite Valley.
Highway 1.
Jup, den är äkta!
Visste inte att du skulle gå bort så snart, Michael.
Den berömda skylten.
Jack Sparrow. Jååjåå!!
Inuti Chrystal Cathedral i Anaheim.
Gissa var?
SeaWorlds superstjärna Shamu.
Benni börjar lära sig rätta stilen.
Min far rensar Jessica Simpsons tänder.
Luxor inuti.
Las Vegas traffic.
Vår sfinx.
På god väg ner i Hoover-dammen?!
Jag i Kylarköping (Seligman). Har hittat en vän.
Route 66-krafs.
Öken och mera öken.
Benni med Klippiga Bergen bakom sig. På gravplatsen i Telluride.
Grand Canyon. Obeskrivbart.