Tisdagen den 7.12 var det dags att träffa min biologiska mor, för första gången sedan augusti 1972. Jag och min broder i Herren, Janne Mäki lämnade det lilla samhället Toivakka lite efter klocka nio på morgonen. Vädret var inte det bästa, det snöade och var dimmigt. Vi körde längs riksväg 4 förbi Viitasaari och svängde av emot Kuopio och anlände till ett annat litet samhälle, Pielavesi vid halv ett tiden på eftermiddagen. Eftersom Finlands TV2 var inblandade var vi ombedda att vänta på den lokala pizzerian tills de anlände. Kanske det var snövädret som orsakade deras försening?
TV teamet besökte först min mor och talade med henne. Vid tre tiden på eftermiddagen meddelade de oss vart vi skulle köra. Vi hade ju väntat länge så vi var genast klara för att åka. Min mor bor nästan i centrum av Pielavesi och vi hade inga problem att hitta dit. Vid vår ankomst filmades det då programledaren och psykologen J-P Annala mötte mig och berättade att min mor är hemma i sin lägenhet och att hon väntar på att få träffa mig. Jag vet nog inte riktigt vad jag kände, jag var inte nervös men nog lite ”pirrig”. Frågorna i mitt huvud minuterna innan detta första möte var många men snart skulle jag få svar på alla mina frågor.
Nu var det dags för mötet och dörren mellan mig och min mor som fött mig till denna värld för 38 år sedan öppnades. Jag hade ingen aning om hur hon skulle se ut men då våra blickar möttes såg jag någonting jag aldrig sett tidigare. Jag såg en kvinna i sextioårsåldern, min mor och det märkligaste var att jag såg en del av mig själv i hennes ögon. Ja, denna känsla går inte att beskriva med ord. Vi kramades och hon höll hårt om mig och hennes ögon fylldes av tårar. Då förstod jag att det verkligen var Guds vilja att vi skulle återförenas och träffas.TV teamet följde med det första ögonblicket varefter vi satte oss ner runt ett bord och började samtala. I denna stund tyckte jag kanske att det var lite onödigt med två kameramän, en psykolog, en producent runt omkring oss. Jag var dock glad att min broder Janne var med mig. Ändå känns det bra idag med tanke på att vårt möte kommer att bli en del av ett vittnesbörd för omvärlden.
Det finns många människor i vårt land som behöver reda ut och upprätta sina relationer och det var nog ändå bra att psykologen J-P Annala var med för han visste nog vilka saker och ärenden som var viktiga att ta upp detta första möte. Det som grep mig var en tavla med bilder av mig och min familj, bilder jag skickat till min mor första gången vi hade kontakt med varandra hösten 2007. En annan sak som gjorde mig glad var alla kort med bilder av Jesus, änglar och bibelverser som prydde hennes vardagsrum.Jag började ana saker och ting och jag fick senare veta mer och mer om hur det gått till då hon gav bort mig på barnavdelningen vid Jyväskylä Centralsjukhus för 38 år sedan. Hon hade bett till Gud att Han skulle ta hand om mig, hennes son och att Gud skulle hitta ett bra och tryggt hem för mig. Tänk att Gud hörde denna bön och att jag fick komma till det hem, till de föräldrar som idag är min mamma och min pappa. Jag hade heller ingen aning om att min mormor är starkt troende. Hon kunde inte vara med denna gång men hon hade skickat gåvor till mig, ett par stickade strumpor, en bunt andliga dikter på finska samt ett inramat handarbete. Bilden föreställde mig där jag rider på en häst och med ett svärd krossar ormen. Jag började mer och mer förstå att Gud verkligen varit med mig ända sedan jag blev till och efter att jag talat med mormor i telefon och hon berättat att jag nog alltid varit ett bönens barn bekräftades många tankar och funderingar jag haft om min relation till Gud. Inte bara min mor utan även min mormor har bett för mig i 38 år. Gud har verkligen hört deras böner och jag var i ormens våld de år jag levde i mitt missbruk ända tills ormen besegrades av Jesus och jag tog emot frälsningens gåva.
TV teamet avslutade så småningom sina inspelningar och vi drack alla kaffe. Sedan lämnade de mig och min mor ensamma. Självklart var min broder Janne med oss. Min mor berättade om det svåra beslutet hon hade varit tvungen att göra för 38 år sedan och det var av kärlek hon lämnade mig ifrån sig och bad bönen till Gud om att Han skulle ta hand om mig. Hon bad om förlåtelse för att hon övergivit mig och det var med tårar i ögonen jag sade till henne att jag är tacksam för att hon fattade beslutet och adopterade bort mig. Jag är här nu mamma. Vi hade mycket att tala om och vi beslöt att vi från och med nu skall hålla kontakten. Jag har ju flera gånger sagt att en del av min personlighet är att göra människor glada men glädjen jag såg i min mors hjärta denna dag var av en helt annan klass. Ända sedan hon lämnade mig ifrån sig har hon varit deprimerad på hösten. Det har alltid börjat kring min födelsedag då hon tänt ett ljus och bett till Gud om att få veta hur jag har det. Hon har aldrig vågat ta kontakt i och med att hon aldrig vetat var jag fanns. Hon förklarar detta med inlevelse och tårar i ögonen och även mina ögon blir tårfyllda.
Idag vet jag mera och jag har återförenats med min biologiska mor. Gud har verkligen hört och svara på hennes böner. Jag fick ett fantastiskt hem och fantastiska föräldrar, min mamma och pappa och min biologiska mor förstod mycket väl att i mitt hjärta är de mina föräldrar, de kommer alltid att vara min mamma och min pappa. Mina känslor kan jag inte beskriva just nu. Lättad är ett ord som kommer i mina tankar men dock känns det som om mitt huvud inte kan förstå det mitt hjärta känner och förstår. Det kommer nog att ta några dagar att smälta allt men jag är tacksam. Åter igen har vi fått vara med om ett Guds verk, och tron om att Gud verkligen hör och svarar på bön växer. Jag visste ju inte att jag är ett bönens barn och att min mor och mormor burit mig i sina böner i 38 år.
I onsdags var det min broder Jannes födelsedag så han hade ledigt från skolan, han studerar till massör ifall någon undrar vad han gör till vardags. En massör har ju fina möjligheter att vittna om Jesus medan han masserar klienten. Det står ju i bibeln att vi skall vara vittnen för Jesus och Janne brinner verkligen för att nå de som ännu inte är frälsta. Vi inledde dagen med att besöka förlossningsavdelningen vid centralsjukhuset i Jyväskylä där jag föddes den 14 augusti 1972. Vi följde skyltarna ”synnyttäjät” och då vi inte såg någon tryckte vi på en kapp där det stod ”kätilön kutsu”. Då barnmorskan kom efter att ha tagit god tid på sig verkade hon förvånad över att se två skäggiga män stå vänta. Givetvis undrade hon säkert i sitt innersta inre vad vi ville, hon kunde säkert räkna ut att ingen av oss var gravid och på gång att föda. Jag frågade om förlossningsavdelningen är på samma plats som 1972 och hon förklarade undrande att sjukhuset byggts om många gånger sedan dess. Jag förklarade att även jag har blivit ombyggd eller rättare sagt omskapad till en ny skapelse i Kristus och hon förstod mycket väl mitt besök då jag berättade att jag bara ville besöka platsen där jag kommit till världen för 38 år sedan. Jag fick vittna lite om de under Jesus gjort i mitt liv samt om mitt första möte med min biologiska mor dagen innan. Kändes intressant att få stå på marken där jag föddes en gång i tiden.
Efter att ha besökt födelseplatsen ville jag bjuda min vän och broder Janne på lunch då det ändå var hans födelsedag. Jag tror nog jag skulle ha bjudit honom på lunch annars också för han är en fin broder och vän som ställer upp för mig och hjälper och stöder då det behövs. Det var en stor välsignelse att han var närvarade dessa dagar. Han tipsade om en restaurang i närheten av sjukhuset som heter Banthai och av namnet borde man kunna förstå att det rör sig om en thailändsk restauran. Det var lunch tid så det var stående bord, fullspäckat med thailändska godsaker. Vi åt vår lunch och med spänning åkte vi vidare, nu för att besöka min mormor en bit utanför Jyväskylä.
Med hjälp av navigatorn hittade vi rätt direkt och vi gick en bit till höghuset där hon bor. Vi gick uppför trapporna till andra våningen och ringde på dörren. Jag visste ju inte heller hur min mormor ser ut eller vad det skulle bli av detta möte så jag var aningen ”pirrig”. Tänk att jag aldrig är nervös, jag kan nog inte bli nervös längre, jag är bara så glad, wohoo :) Dörren öppnades och framför mig står en söt, liten äldre kvinna som med tårar i ögonen lägger armarna om mig och säger att hon så väntat på detta möte. Vi satte oss ner i soffan och jag visade för henne att strumporna hon stickat till mig passar utmärkt. På tal om strumpor som berättade hon att senaste sommar och i höst stickat sammanlagt över hundra par strumpor. Självklart undrade vi vad hon skulle göra med så många par strumpor det blir ju då över 200 strumpor! Hon berättade att hon hade världens barn på sitt hjärta och dessa strumpor skickades till barnen i Moldavien. Detta var det första tecknet som bevisade att min mormor verkligen är en Guds kvinna. Hon tänkte också på alla barnen som bodde i samma stora höghus som hon och hon hade också stickat strumpor till dem och slagit in dem i julpaket inför julen. Min mormor har ett stort hjärta, det råder ingen tvivel om den saken.
Mormor bjöd på kaffe och vi hade mycket att tala om. Hon berättade om sitt liv och om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det märktes tydligt och klart att hon är en förebedjare, en kvinna som lever i en nära relation med Gud. Hon berättade bland annat att hon alltid har varit troende i och med att hon kommer från ett starkt troende hem. Hon mindes somrarna ute på skördefälten då de hade skördat färdigt så tittade hennes far upp emot himlen, tog av sig hatten och tackade Gud för skörden och sade; – Skörden är din.
Hon hade mycket att berätta om människor som gått ur tiden och om hennes sorgarbete. Då en av hennes söner dog grät hon hela tiden men en dag hörde hon hans röst och hon var tvungen att gå till vardagsrummet för att se om han var där, hon såg ingen men hon hörde rösten säga: - Gråt inte längre mamma, jag har det bra. DÅ visste hon att sorgarbetet var klart och att hennes pojke var hemma hos Jesus i himlen.
Det känns aningen knepigt att plötsligt ha två mammor. Jag har ju alltid vetat att jag har en biologisk mamma förutom min mamma. Min mamma som uppfostrat mig i trygghet och kärlek kommer alltid att vara min mamma men jag har också en annan mamma och dessa tankar gör mig lite upprörd och ledsen. Jag vill ju kunna säga mamma till båda två och tala om mamma och mamma men jag vill inte såra någon. Båda mammorna har sin plats i mitt hjärta och som jag precis skrev så kommer mamma att alltid vara min mamma och jag älskar henne liksom jag älskar min pappa. Tyvärr kan mitt dumma huvud inte säga att jag älskar min biologiska mamma på samma sätt men mitt hjärta säger att jag älskar henne.
Jag tror det här är en av sakerna som jag får smälta och be över. Jag är nog knappast den enda personen på denna jord som har två mammor. Jag har ju också två mormödrar, en hemma hos Gud i himlen, jag vet att hon är där för hon läste böcker av Frank Mangs och gick i kyrkan. Den nya mormodern, en gåva av Gud som jag inte visste fanns är en Guds kvinna som bett för mig under hela mitt liv och som fortsättningsvis ber för mig och min familj.
Ja, vad skulle jag göra utan alla dessa äldre människor runt om mig. Jag älskar verkligen den äldre generationen och börjar mer och mer inse att vi unga INTE klarar oss utan dem. Tänk vilken relation min mormor har med Gud, en nära relation men inte alls som nutidens kristna påstår att det måste vara, fullt med manifestationer och underliga ryck. Gud är kärlek och inte lag. Vi bör verkligen lära oss av de som gått före, för de lever verkligen närmare Gud än vad vi gör med våra nymodigheter.
