Skall jag vara ärlig så skäms jag över hur jag ibland och ofta betedde mig tidigare. Ännu i dag får jag ibland skämmas för mina handlingar. Då jag kom till tro var JAG helt och hållet övertygad om att JAG och de som JAG kallade för mina bröder och systrar hade den enda rätta läran. Det var ett enda tjatande om mitt JAG och att JAG alltid har rätt. Ingen annan kunde ha rätt i och med att JAG alltid hade rätt och JAG kunde aldrig ha fel i och med att JAG var så pass övertygad över att JAG hade rätt. Oavsett om JAG på riktigt hade fel så hade JAG ändå rätt. Ville någon försöka tillrättavisa mig eller öppna mina ögon reagerade JAG på ett sätt som kunde upplevas hotfullt och argsint. JAG kallade mig ändå för ett Jesu vittne, ett Kristi sändebud och i vissa fall lyckades jag förmedla ett budskap om min Frälsare och Herre Jesus Kristus, dock endast i de fall då jag berättade om de under HAN har gjort i mitt liv och om utbytet på Kristi kors. Jag har haft nåden att få se frukt av att dela med mig av saker som JESUS har gjort men däremot fick JAG bara fiender av att alltid ha rätt och genom att se ner på andra som trodde och tänkte olika. Usch, vad jag skäms då jag tänker på hur svartvitt allt var.
Åren har gått och jag har fått lära mig mycket mera än vad jag visste då. Lärjungarna hade en utmärkt läromästare, Jesus själv. Självklart har även jag som fått ta del av evangelierna i Bibeln fått sitta många stunder vid Hans fötter men inte på samma sätt som de första lärjungarna. Däremot kan jag tacka Gud för de människor HAN har sänt i min väg som har lärt mig saker och ting, både ur Guds ord och genom deras långa livsvandringar tillsammans med vår Frälsare. Jag måste få uttrycka mig på följande sätt så att du kanske förstår hur jag känner mig inombords; Jag känner mig mycket tacksam och välsignad. Detta säger jag inte med någon form av stolthet utan från botten av ett tacksamt hjärta. Jag har fått mycket förlåtet och jag har verkligen fått känna av att bli älskad av kristna bröder och systrar. Gud har fört in mig i en fantastisk församling där jag har hittat personer jag kan anförtro mina djupaste hemligheter och tankar för. Denna relation tror jag personligen att vi alla behöver ha. Jag har inte gjort mig förtjänt av varken förlåtelse eller kärlek utan allt handlar endast och enbart om Guds nåd. Tack vare dessa ödmjuka kristna som funnits vid min sida dessa fyra år får jag vara tacksam att jag är där jag är idag.
Om jag nu går tillbaka i tiden och tänker på hur jag bemötte icke troende människor tidigare så ser jag att jag var helt fel ute. Först och främst dömde jag dem som inte ännu tror och kallade dem för hedningar eller Satans barn. Jag ansåg att JAG var mera värd i och med att JAG hade blivit frälst. Mina metoder att få människor att tro på Jesus var att först och främst berätta om helvetet, alla onda andar, Satan själv och hans demoner. Jag såg onda andar och demoner i allt och i alla förutom i mig själv. Tyvärr ledde detta till att jag tappade många vänner och fick mera fiender än vänner. Det resulterade i att jag trodde jag skulle klara mig på egen hand och lämnade min församling för en annan församling. Jag har skrivit om detta tidigare men jag tror inte att jag kan skriva för mycket i detta ämne i och med att detta är saker jag anser vara livsviktiga då jag ser på Kristi kropp idag.
Efter närmare ett år i öknen på egen hand försökte jag tjäna Gud i egen kraft. Jag trodde jag var märkvärdig för att jag var frälst och för att jag hade blivit helad. Jag trodde jag var något för att jag fick ställa mig upp och berätta om Jesus. Stoltheten bara fick tag i mig och vips märkte jag hur jag stod där med mitt JAG, ensam och utan vänner. Det var knappt som om jag hörde Guds röst en gång.
GUD fick verkligen ta tag i mig och ruska om mig och jag fick se mig själv i spegeln. Nu gjorde dock Gud på det sättet att Han visade mig olika människor som råkat ut för sådana människor som mig själv. Dessa människor tog avstånd från allt som heter Jesus och Gud för att de inte längre orkar eller orkade höra på människor som har rätt i allt och alla andra är på väg till helvetet. Alltså vilket jobb att få dessa stackars själar övertygade om att Jesus verkligen älskar dem. Vilket jobb att få dem att tro att på kärleken då de ser på en hel kristendom som slåss sinsemellan. Nej, Gud visade mig hur stor skada jag gjorde genom att tro att JAG var någonting. Hur många som blev sårade av att JAG dömde dem till evig förtappelse. Hur många som blev spyfärdiga av att lyssna på hur Gud älskar mig och inte alla andra. Tänk vilken dumbom jag var som gick i den fällan. Jag kan bara tacka GUD för att HAN uppenbarade sig för mig och gav mig smisk på den andliga rumpan.
Jag försöker låta Gud ändra på mig för varje dag som går. Ibland lyckas Han och ibland stretar jag emot. Några saker har jag dock märkt då jag är ute bland folk och vittnar; Vi vinner inga själar genom att tro att vi är bättre än någon annan. Vi ser ingen frukt om vi inte bemöter våra medmänniskor med kärlek. De som ännu inte tror vill inte höra om onda andar och demoner. De som ännu inte tror på Gud tror heller inte på helvetet eller djävulen. Sedan får vi heller inte börja peka på deras sätt att leva. En man som sällskapat med sin flickvän i 10 år kom till tro. Han sökte sig till en församling där de fick höra att han bodde tillsammans med sin flickvän. I stället för att upplysa honom om välsignelsen i äktenskapet dömde de honom för äktenskapsbrott och kravet för att få vara med i församlingen var att antingen bums gifta sig eller lämna flickvännen. En annan man arbetade som musiker i ett dansband. Han fick höra att han inte var värdig Guds rike i och med att han spelade djävulsk musik, alltså dansmusik a´la Christer Sjögren och Vikingarna. Han blev tillsagd att all musik som inte är kristen är demonisk. Han fick sitt ultimatum, vandra med Gud eller lämna dansbandet och sitt jobb. Jag vill inte gå in på detaljerna hur det gick för dessa människor men tyvärr finns det allt för många människor som blivit bortskrämda från Guds rike på grund av kristna människor som försöker vinna själar för Guds rike genom skrämseltaktik.
Inte kan vi väl vara så dumma att vi tror att vi vinner en själ genom att först peka på synden och berätta om helvetet och servera domen på ett silverfat. Nej, sådant skrämmer bara bort människan ifrån Gud men sanningen är den att det är människan som skrämmer bort människan från Gud, inte Gud.
Jag känner bara på mig att det är dags att vakna upp. Jag har lärt mig en läxa och min bön är att jag aldrig mer skall falla i stolthetens träsk. Min bön är att jag skall få förvandlas enligt Guds vilja varje dag. Min bön är att vi kristna verkligen skall börja älska andra och varandra och verkligen göra allt vi gör med kärlek.
Skall vi nå ut med glädjens budskap, de goda nyheterna skall vi göra det med kärlek. Vi kan inte tvinga Jesus på någon. Tyvärr ber många frälsningsbönen bara för att tillfredställa oss sändebud eller för att bli av med oss. Jag tror personligen att vi får lita mer på Gud än på oss själva och vittna och berätta med kärlek. Ibland kan vi få bearbeta en människa i ett år, ibland två. Ibland har något gått före oss och vittnat och vi får nåden att skörda. Kom ihåg att det är minst lika viktigt att så som att skörda!
