Släkten är värst - Vem är jag del 3

Morgonen kom och det blev dags för detta besök. Ända sedan nyårsafton då jag fick ett brev av min syster har hon funnits i mitt liv. Nu skulle vi träffas för första gången. Med tanke på hennes identitet och bakgrund väljer jag att inte skriva så mycket om henne och hennes liv. Vi träffades under två och en halv timme och berättelserna avlöste varandra. Det råder nog ingen tvekan om saken, hon är min syster. Under detta möte med henne kände vi båda samma sak. Det kändes som om vi känt varandra hela livet. Min syster är troende och har en stark vision att någon gång i framtiden hjälpa andra människor som befinner sig sådana situationer som hon har varit i. Det kändes bra att träffas på riktigt och verkligen få tala ut om saker och ting. Min syster gav mig också namnen på mina fyra bröder. Min lillasyster gick bort förra sommaren.

Från Joensuu åkte jag till Kuopio och checkade in på ett av de lokala hotellen. Jag var självklart nyfiken på att se om jag kunde hitta någon av mina bröder på internet. Jag hittade tre av namnen på Facebook och skickade vänförfrågningar till dessa samt till min systers barn. Helt plötsligt är jag morbror åt ännu fler barn. Jag väntade med spänning på att någon av dem skulle ta kontakt men somnade och sov ända till morgonen då jag kunde konstatera att en av mina bröder, Marko hade godkänt min vänförfrågan. Jag öppnade chatten för att kolla om han var on-line. Han bodde ju i Kuopio där jag befann mig vid detta tillfälle. Han var on-line och svarade på min chat. Jag frågade ifall han kände någon som heter Virpi. Han svarade att det är hans mamma. Jag svarade att hon också är min mamma och då förstod han vem jag var. Det tog inte länge innan vi träffades och möttes med en kram utanför hotellet och diskussionerna och berättelserna fortsatte inne i restaurangen över några koppar kaffe. Åter igen kändes det som om vi alltid känt varandra och värt att nämna är väl att min bror är tatueringsartist och gitarrist. Han kommer att spela ett solo på skivan som ges ut i maj.

Från Kuopio åkte jag till Pielavesi för att hämta upp min biologiska mor. Tillsammans åkte vi till Jyväskylä till mormor där teamet från Finlands TV2 väntade. De gjorde de sista inspelningarna till programmet "Suhdekorjaamo" som skall sändas i höst. Det var trevligt att träffa både mor och mormor igen och efter en lång dag åkte jag vidare på några egna uppdrag innan jag åkte till hotellet och lade mig.

Följande morgon besökte jag mormor igen och där träffade jag också ytterligare en lillebror, Raimo och hans dotter Netta. Jag träffade inte bara honom utan också en av mina sju morbröder Kari. Det var bara att konstatera att släkten är värst och att jag nu förstår många av de sakerna jag gått igenom under mitt liv. 

Efter att ha tillbringat tid tillsammans med detta gäng en stund åkte jag österut till Varkaus för att vara med på ett väckelsemöte. Det som rörde mitt hjärta var att min lillebror Marko och hans familj körde ända från Kuopio till Varkaus för att höra mig vittna och sjunga. Det var en ära att få presentera honom som min bror under mötet och folk blev verkligen berörda över hur Gud vägleder och återförenar familjer. Efter mötet körde jag tillbaka till Jyväskylä där jag övernattade en natt till.

På söndagsmorgonen åkte jag via min mormor och drack en kopp kaffe innan det var dags att söka sig tillbaka emot Österbotten. På vägen hem slog tanken mig att jag skulle ringa nummerupplysningen och fråga efter numret till min biologiska far. Det fanns ingen med det namnet men jag fick tag på en dam med samma efternamn. Hon lovade ta reda på numret och efter en stund fick jag detta genom ett textmeddelande. Mitt hjärta började slå och jag stannade på en parkeringsplats och ringde numret. Han svarade och jag berättade mitt ärende och han konstaterade att jag är den pojke som gavs bort genast efter födseln 1972. Han mindes många detaljer och var intresserad av att träffas.Sedan jag kom hem har jag talat två gånger i telefon med honom och vi skall snart träffas. Den otäcka bild jag har haft om honom har slagits i spillror av sanningen. Jag vet ännu inte allt men idag har jag två versioner om hur saker och ting har gått till. Jag vill dock bearbeta dessa relationer i kärlek och förlåtelse. Försoning och förlåtelse är något av det viktigaste. Denna släkt har verkligen inte haft något lätt liv och det känns som om jag skulle vara ett svar på mormors böner. Mycket som skall bearbetas och bes för men man får lov att ta en sak i taget. 

Det känns fortfarande aningen skumt i och med att jag helt plötsligt har två par föräldrar. Alla har nog anat att denna dag och denna tid skulle komma men ingenting kan ta den kärlek från mig som jag har till min mamma och pappa som gett mig en underbar barndom. Idag vet jag mycket mer om vem jag är och varifrån jag kommer. Jag är evigt tacksam över att det blev som det blev, att jag fick komma till mamma och pappa i Vasa. Här finns mitt hem och här har jag växt upp. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om jag inte skulle ha blivit adopterad.Jag har ännu två bröder att träffa, samt 19 kusiner. Släkten är stor och släkten är värst :) 

Det är verkligen inte tråkigt att vara frälst. Gud tar oss med på olika äventyr och som kristna får vi vara med om mycket. Gud vilja är helade relationer och upprättelse i livets alla förhållanden. Ger man sig inpå att vandra denna väg så får man verkligen uppleva att Gud är med. Tack Jesus för allt du gjort och allt du gör för tillfället.